Med FN i Kongo, 1960-61, bataljon 10

Ett arkiv kan sägas vara ett stöd för minnet, men det är ett konstruerat stöd, fullt av avgränsningar och bedömningar. Inom arkivväsendet har man numera större medvetenhet om att arkiv inte är värdeneutrala eller utan brister, men att man, så långt det går, strävar efter att bibehålla ett objektivt förhållningssätt till materialet och det sätt som det samlats in och bevarats. Detsamma gäller för Fredsarkivets roll som förvaltare och förmedlare av t.ex. veteranarkiv. Vi försöker att bearbeta det till oss inlämnade materialet i så liten utsträckning som möjligt, väl medvetna om att inte alla perspektiv och framtida frågeställningar kan besvaras trots våra ansträngningar.

Under 2019 har Fredsarkivet digitaliserat veteranen Rolf Larséns arkiv med material från tjänstgöringen i bataljon 10, 1960-1961. Att nedteckna sina minnen är en väsentlig del av själva bearbetningen av det man har upplevt.  I nedanstående bidrag får vi en återblick på tiden i Kongo, nedtecknat år 2005 av Rolf som tjänstgjorde i 3.komp., 3.plut., 4.grp.

Rolfs son Jan Larsén har skrivit två uppsatser om Kongo. Uppsatserna finns här tillgängliga att ladda ned som pdf (klicka på respektive titel). Den första uppsatsen är en B-uppsats i historia, vårterminen 1996 vid historiska institutionen vid Uppsala universitet: “Hjältarna som blev rövare. En studie av den svenska pressens olika framställningar av de svenska FN-soldaterna i Kongo 1961”. Den andra uppsatsen heter “En presentation av Kongokrisen. Bakgrund och förlopp fram till 1965” (daterad 1996-12-12). Jan är i dag verksam som historielärare.

”Dag för dag”, 1960, med FN i Kongo

Inför 45-årsdagen av nedresan till Kongomissionen 1960-1961 kommer tankarna tillbaka om allt som hände under några hektiska veckor före och efter att vi fått reda på att vi, 550 man av ca 5 000 sökande, blivit uttagna till FN-bataljon 10 för tjänstgöring i Kongo. Allt var ett virrvarr av händelser. Hur mycket kommer vi, egentligen ihåg? Hur var historiken och upprinnelsen till konflikten och vad hände under tiden som vi var mitt i världshändelsernas centrum?

Personligen kände jag att det behövdes en uppfriskning av mina minnen och läste två olika årskalendrar från 1960 och 1961 (som jag köpte för 5:- och 35:- på en loppis). Det blev så intressant att jag skrev ner valda delar och här är resultatet. Här framgår bl.a. de olika inriktningar beslut och händelser som blev avgörande för oss svenska FN-soldater i Kongo.

1960

På det hela taget var året bräddfyllt av kriser och dramatiska händelser. Omvälvningarna i Afrika nådde ny höjdpunkt: 16 nya fria afrikanska stater framträdde, och en av dem, Republiken Kongo (förutvarande Belgiska Kongo) skakades av konflikter, som föranledde ett starkt omtvistat ingripande av FN och vållade svåra internationella förvecklingar.

Kongo

1960 års stora dramatik på det internationella planet har efter hand kommit att koncentreras till det forna Belgiska Kongo, som kallat stormakterna in på arenan och t.o.m. satt FN:s fortsatta existens i fråga.

De svårigheter, som FN mött i Kongo, måste i stor utsträckning föras tillbaka till den tidigare härskarmaktens underlåtenhetssynder, även om stormakternas rivalitet och de självständiga afrikanska staternas bristande enighet inte får negligeras. Det började med Kongo som ett slags privat företag för konung Leopold II av Belgien, och han gav exempel på något av den mest hänsynslösa exploatering, som man känner till i imperialismens historia. Kongo fristaten, som tillkom 1885, blev en av de stora skandalerna i 1800-talets historia. En världsopinion vände sig mot Leopold II, som gärna ville övervältra ansvaret. Det belgiska parlamentet var skeptiska och övertog inte Kongo förrän efter konungens död 1908. Belgarna litade emellertid på männen i kolonins ledning. Dessa utvecklade en egen filosofi kring sitt välde. Man skulle härska för att tjäna, och man skulle styra i faderns välvilja – men faderns auktoritet fick inte ifrågasättas. Denna paternalism nekade inte kongoleserna vissa materiella fördelar. Samtidigt blev Kongo och särskilt Katanga ett profitabelt investeringsfält. Gruvföretaget Union Minière blev en av världens legendariska koncerner.

Kolonialregeringen i Kongo hade en särskild propagandaapparat, benämnd Infocongo, som kännarna betraktar som en av de effektivaste i världen. Den beslöjade den verkliga situationen. I början av 1959 öppnas belgarnas ögon genom den blodiga revolten i Léopoldville. Redan den belgiska undersökningskommissionen, som tillsattes efter dessa oroligheter, upptäckte två ödesdigra nackdelar hos det koloniala styret. För det första praktiserades i Kongo trots alla försäkringar en klar rasdiskriminering. För det andra hade man i en, skulle det visa sig, katastrofal utsträckning försummat att utbilda ledare, administratörer, lärare, läkare och tekniker. Bristen blev förfärande efter belgarnas brådstörtande reträtt, som fullbordades på halvtannat år och som till sist blev huvudlös. Generalguvernörerna snarare underblåste än motarbetade rivaliteten mellan stammar och personligheter. Det centrala styret upprätthölls med hjälp av armén, Force publique, som hade endast belgiskt befäl. Dess disciplin upplöstes med ett slag, då Belgiens auktoritet eliminerades. Situationen förvärrades genom att belgarna i Kongo opererade mot regeringen i Bryssel. Intressenterna i det mineralrika Katanga hoppades i sista stund kunna lösriva denna rika provins, och i Léopoldville intrigerade man öppet mot den valde premiärministern Patrice Lumumba.

Det nyvalda parlamentet, som skulle ge den unga republiken dess statliga auktoritet, fick beträffande mandatfördelningen i den lagstiftande kammaren följande sammansättning:

Kongos nationella rörelse (riktning Lumumba): 35

Nationella framstegspartiet (moderata): 22

Övre Kongos nationella solidaritetsparti: 13

Abako (nedre Kongo): 12

CEREA-gruppen (Kivuprovinsen): 10

Kongos nationella rörelse (riktning Kalonji): 8

Balukabat (Balubagrupp): 7

Olika smärre grupper: 22

 Med närstående partiers mandat förfogade Lumumbas riktning över 40 platser i kammaren. President blev Joseph Kasavubu och ministerpresident Patrice Lumumba, vice ministerpresident Antoine Gizenga och utrikesminister Justin Bomboko. Kasavubu förordade en federal författning, Lumumba däremot en stark centralregering.

En konferens i Bryssel hade gjort upp en tidtabell för Kongos frigörelse. Konferensen blev färdig i februari. Den 30 juni proklamerades Republiken Kongo. En vecka senare utbröt oroligheter i Coquilhatville, armén gjorde myteri, och belgiska civila blev överfallna.

Eftersom kaoset spred sig, beordrade Belgien fallskärmstrupper till Kongo. Den 10 juli begärde Lumumba FN-styrkor för att driva ut belgarna och återställa ordningen. Dagen efter proklamerade den probelgiske premiärministern i Katangaprovinsen, den i Elisabethville residerande Moise Tshombe, Katangas utträde ur Republiken Kongo och begärde belgisk militär hjälp.

Den 15 juli anlände de första FN-styrkorna till Léopoldville. Den 9 augusti gavs meddelanden om en ny utbrytarrörelse. Albert Kalonji, chef för balubastammen, sade, att han skulle upprätta en ny stat i södra Kasai. Baluba var inblandade i ett blodigt stamkrig med lulua, som fick stöd från Lumumba, vilken hade sin starkaste förankring i Orientalprovinsen med centrum i Stanleyville. Den 5 september inledde Kasavubu, som stödde sig på stammarna i nedre Kongo, en aktion för att avsätta Lumumba. Följande dag stängde FN Léopoldvilles radio och blockerade flygfälten, vilket hindrade Lumumba att mobilisera sina anhängare.

En kommissarisk regering föddes en vecka senare. Den 14 september meddelade överste Joseph Mobutu, att han i spetsen för armén övertagit makten. Med stöd från Kasavubu tillsatte Mobutu en regering, bestående av 15 unga kongoleser av mer eller mindre intellektuellt snitt. Mobutus kontroll av den i upplösning stadda armén förblev osäker, och den provisoriska regering, som han tillsatte, kom under belgiskt inflytande. Belgare hade börjat återvända i betydande omfattning.

Den 11 oktober hindrade FN-styrkor Mobutus trupper att arrestera Lumumba. Den 21 november ägde sammanstötningar rum mellan FN-soldater och kongolesiska enheter i samband med att Mobutu försökta utvisa Ghanas sändebud. FN satte sig först emot utvisningen men gav sedan efter. Även de sovjetryska och tjeckoslovakiska beskickningarna tvingades resa. Den 22 november erkändes Kasavubu av generalförsamlingen som Kongos representant i FN. Efter ett flyktförsök infångades Lumumba den 1 december och arresterades av Mobutus trupper under tydligen mycket brutala former enligt en rapport från generalsekreterare Hammarskjölds specielle representant i Kongo, indiern Rajeshwar Dayal, vilken också starkt kritiserade den hårda behandling, som Lumumba fick utstå i sin strängt bevakade cell i militärlägret Thysville.

Detta utlöste den dittills allvarligaste krisen kring FN:s Kongo-politik. Fri eller fängslad förblev Lumumba den personlighet, kring vilken allting kretsade i Kongo. Sovjetunionen hade försett Lumumba med direkt hjälp utanför FN:s kanaler under sommaren och hoppats att med hans stöd förvandla Kongo till en afrikansk satellit. Stater som Ghana, Guinea, Mali, Marocko, Förenade arabrepubliken, Indien, Indonesien och Jugoslavien betraktade Lumumba som den kongolesiska nationalismens sanne företrädare. I väster hade man stött Kasavubu i hopp om att därigenom kunna motbalansera kommunismen. FN:s direktiv tillät inte inblandning i Kongos politiska konflikter. Detta kunde inte undgås, och därigenom kom FN att utsättas för en kritik, som ibland förlamade handlingskraften.

Behandlingen av Kongofrågan i FN

Den ”Operation Kongo”, som startades av FN i juli, utvidgades hastigt till världsorganisationens hittills största ”utryckning” med internationella militära styrkor. Först anlände snabbinkallade förband huvudsakligen från andra länder i Afrika, men även Sverige kunde mycket tidigt sätta in en styrka genom att till Kongo förflytta sin bataljon i Gazaområdet. Senare kom successivt andra kontingenter, varav ett flertal från Asien. I början av oktober hade FN-kommandot i Kongo under befäl av den svenske generalmajoren Carl C:son von Horn inalles 18 000 man till sitt förfogande. 18 länder var representerade med militära förband. För de största svarade Marocko, Tunisien, Etiopien och Ghana. FN organiserade också administrativ och teknisk hjälp till Kongo. Chef för denna verksamhet blev svensken Sture Linnér.

Redan vid årsskiftet uppgick kostnaderna för insatsen i Kongo till 60 miljoner dollar. Generalförsamlingen beslöt, att finansieringen skulle föras på ett särskilt konto men att medlemsstaterna skulle bidraga med samma procentskala som till den ordinarie FN-budgeten. Härutöver kom Kongos behov av hjälp till ekonomisk utveckling på något längre sikt.

Dessa framtida problem överskuggades dock 1960 av den omedelbart aktuella krisen i Kongo. Det inre virrvarret i landet influerades och förvärrades av främmande inblandning från olika håll. Svårigheterna för FN ökades av att belgierna förhalade sin militära utrymning av landet och uppmuntrade den rika gruvprovinsens Katangas separatism, men den största faran för internationella förvecklingar låg i de kommunistiska staternas försök till infiltration.

Förvirringen avspeglades i säkerhetsrådets och generalförsamlingens ställningstaganden, som inte gav generalsekreterare Hammarskjöld fullt adekvata riktlinjer. FN ingrep ursprungligen på begäran av Republiken Kongos egen regering under Patrice Lumumba, och i säkerhetsrådets första resolution av den 14 juli hette det, att FN-styrkorna skulle ge det stöd, som kunde visa sig nödvändigt, tills Kongos egen försvarsmakt enligt regeringens uppfattning vore i stånd att till fullo lösa sin uppgift. I en ny resolution av den 22 juli betonades, att säkerhetsrådet har föreslagit Republiken Kongo till medlemskap ”som en enhet” , och alla stater uppmanades att avstå från åtgärder, som kunde undergräva Kongos territoriella integritet och politiska oberoende. Man hade inte förutsett konsekvenserna av skarpa inre motsättningar i Kongo mellan ”centralisten” Lumumba och krafter, som tenderade till federalism eller rentav till separatism. Till federalisterna hörde även president Joseph Kasavubu. Den främste separatisten var Katangas ledare Moise Tshombe (denne gjorde dock vid ett par tillfällen trevare i Léopoldville om en federation). I en resolution av den 9 augusti bemyndigade säkerhetsrådet FN-kommandot att sända trupper även till Katanga, där vissa belgiska styrkor då ännu fanns kvar. Rådet förklarade samtidigt, att FN-interventionen inte på något sätt finge ”påverka lösningen av någon inre konflikt”. Över huvud taget sades det gång på gång, att FN var politiskt neutralt i Kongo. Att fullständigt uppfylla denna princip visade sig dock ogörligt till följd av den inre striden om regeringsmakten och bristen på auktoritet hos de rivaliserande grupperna. Hammarskjöld ställdes vid flera tillfällen i lägen, där han antingen riskerade att överskrida sina befogenheter eller var ur stånd att handla verkligt effektivt. Ofta rådde det sistnämnda dilemmat.

Medan förvecklingarna ännu gällde främst tillbakadragandet av Belgiens trupper samt Katangaproblemet, stöddes Hammarskjöld i FN av de afrikanska och asiatiska nationernas stora flertal. Under denna period manövrerade Moskva trots hotfullt tal med en viss försiktighet av hänsyn just till dessa unga nationer. Först vid ett rådsmöte i september gick Sovjetunionen mot afro-asiaterna med veto mot ett kompromissförslag av Ceylon och Tunisien. Kongofrågan togs därefter upp vid en extra session i generalförsamlingen, varvid sovjetdelegationen led ett svidande nederlag. Med 70 röster mot 0 och 11 nedlagda gav församlingen Hammarskjöld förtroendevotum och bemyndigade honom att fortsätta insatsen i Kongo.

Efter denna motgång gick ryssarna till öppen attack mot Hammarskjöld personligen. De lyckades inte fälla honom, men den fortsatta Kongokrisen hotade äventyra hela FN-ingripandet. Konflikten koncentrerades allt mer kring Lumumba. Denne hade störtats i september sedan han varit nära att framkalla fullt inbördeskrig. Lumumba hade dock alltjämt starka förkämpar, förutom Sovjetunionen också en rad afrikanska och asiatiska stater. Generalförsamlingen gav visserligen i november säte och stämma åt en Kongodelegation, utsedd av Lumumbas motståndare Kasvubu, men därefter uppstod allt svårare splittring inom FN. Många stater reagerade skarpt mot att Kasvubu vägrade släppa in en förlikningskommission, bestående av representanter för de icke europeiska länder, som sänt trupper till Kongo (denna kommission hade nära samband med ett av Hammarskjöld tillsatt rådgivande organ med representanter för samtliga stater, som ställt trupper till FN:s förfogande). Än mer ökades motsättningarna, då överste Joseph Mobutu, som med arméns stöd hade tillsatt en s.k. kommissarisk regering i Léopoldville, i december inspärrades Lumumba i fängelse, sedan denne försökt fly från sin FN-bevakade villa till aktionsberedda anhängare i Stanleyville. Sex stater beslöt dra tillbaka sina trupper i FN-styrkan. Säkerhetsrådet paralyserades av nya ryska veton, och i generalförsamlingen föll – kort föra dess ajournering till mars 1961 – en västmaktstödd resolution, som skulle ha givit Hammarskjöld ett välbehövligt förnyat mandat för insatsen i Kongo. Visserligen nedröstades också en sovjetstödd afro-asiatisk resolution med krav om befriande av Lumumba och avväpnande av Mobutus trupper, men läget var så kritiskt, att Hammarskjöld varnande sade, att FN-styrkornas ställning i Kongo kunde bli fullständigt ohållbar.

1960 ”dag för dag”:

4 januari

FN:s generalsekreterare Hammarskjöld, som besökt Kamerun, anländer till Brazzaville i Kongo (F.d. Franska Kongo). Han fortsätter till Belgiska Kongo och besöker under jan. en rad afrikanska länder samt Spanien och Portugal. (Se 28/7).

20 januari

I Bryssel börjar en rundabordskonferens om Belgiska Kongos framtid. Från afrikansk sida deltar främst J. Kasavubu, P. Lumumba och A. Kalonji. Man enas 27/1 om att belgiska Kongo skall bli självständigt 30/6. (Se 23/6 och 6/7).

23 juni

Patrice Lumumba bildar regering i Republiken Kongo ( f.d. Belgiska Kongo). Hans medtävlare Joseph Kasavubu blir president. (20/1 och 30/6).

30 juni

Kung Baudouin av Belgien proklamerar i Lépoldville Belgiska Kongo som självständig republik. (Se 20/1, 23/6 och 6/7).

3 juli

De autonoma afrikanska staterna Centralafrikanska republiken, Kongo, Tchad och Gabon begär och får självständighet inom det franska samväldet. De tre förstnämnda ämnar bilda Centralafrikanska republikernas union. (Se 11/8).

6 juli

Armén (Force publique) i Republiken Kongo (F.d. Belgiska Kongo) gör myteri. Dess belgiske chef general E. Janssens avgår. Han efterträds av en afrikansk f.d. fanjunkare V. Lundula. Svåra oroligheter utbryter och sprider sig över landet. Våldsdåd begås mot européerna, som flyr i tusental. Belgien intervenerar och sänder truppförstärkningar till Kongo. (Se 23/6, 30/6, 12/7 och 15/7).

11 juli

Provinsen Katanga i Kongo proklameras som oavhängig stat med M. Tshombe som regeringschef. (Se 30/6, 6/7, 2/8, 8/8,10/9 och 17/10).

12 juli

Kongos regering ber FN om hjälp att återställa ordningen i landet. Efter samråd med 9 afrikanska stater börjar generalsekreterare Hammarskjöld organisera en internationell FN-styrka under befäl av chefen för FN:s övervakningskommission i Palestina, den svenske generalmajoren Carl C:son von Horn. Detta godkänns 14/7 av säkerhetsrådet, som vidare uppmanar Belgien att dra tillbaka sina trupper. (Se 30/6, 6/7, 15/7, 20/7, 21/7, 28/7, 8/8, 21/8 och 19/7).

15 juli

De första FN-trupperna – från Gana och Tunisien – anländer till Kongo. De förstärks snabbt med nya kontingenter, även från europeiska och asiatiska länder, och avlöser successivt Belgiens trupper. (Se 12/7 och 21/7). Kongos regeringschef P. Lumumba kräver, att de belgiska trupperna omedelbart skall lämna landet. Han upprepar gång på gång detta krav och hotar att be Sovjetunionen intervenera. ( Se 12/7).

19 juli

Vid extra konselj under prins Wilhelm som regent beslutades på begäran av FN:s generalsekreterare Hammarskjöld, att den svenska FN-bataljonen (8) i Gaza skall förflyttas till Kongo i en månad under befäl av Bernt Juhlin. Praktiskt taget hela personalen i bataljonen har frivilligt åtagit sig den nya uppgiften och samtycker senare till att stanna i Kongo till 20/11, då dess kontraktstid utgår. Högst 20 av flygvapnets lätta plan får ställas till FN:s förfogande i Kongo. (Se 30/7, 28/8, 23/9, 18/11, 12/7 och 21/7).

20 juli

FN:s säkerhetsråd sammanträder med anledning av att läget i Kongo ytterligare tillspetsats. Rådet bemyndigar enhälligt generalsekreterare Hammarskjöld att fortsätta ingripandet och uppmanar Belgien att skyndsamt dra tillbaka sina trupper från Kongo. ( Se 6/7, 12/7, 8/8, 21/8, 8/9 och 17/9).

21 juli

Den svenska FN-bataljonen från Gaza anländer till Kongo. (Se 12/7, 15/7, 12/8 och 19/7). (Med här fanns Leif Sandqvist, som sedermera rekapitulerade till bataljon 10, 3komp, 3plut, 4grp).

24 juli

Kongos regeringschef P. Lumumba anländer till New York och överlägger med generalsekreterare Hammarskjöld. (Se 23/6, 30/6, 12/7 och 15/7).

26 juli

Svensken docent Sture Linnér utnämns till chef för FN:s civila verksamhet i Kongo. (Se 12/7).

28 juli

FN:s generalsekreterare Hammarskjöld anländer till Kongo. (Se 4/1, 12/7, 24/7, 2/8, 8/8, 12/8, 13/8 och 21/8).

30 juli

FN:s generalsekreterare Hammarskjöld hemställer till svenska regeringen om en mera permanent svensk trupp i Kongo. (Se 19/7, 28/8, 23/9 och 2/12).

2 augusti

FN:s generalsekreterare förklarar i Kongos radio, att FN-styrkorna skall rycka in i Katanga 6/8. Denna åtgärd inställs dock 5/8, sedan FN-mannen R. Bunche fått avvisande svar av Katangas regeringschef Tshombe vid möte med denne i Elisabetville. Hammarskjöld återvänder till new York. (Se 6/7, 11/7, 12/7, 15/7, 28/, 8/8, 12/8 och 20/8).

8 augusti

FN:s säkerhetsråd sammanträder på begäran av generalsekreterare Hammarskjöld. Denne säger, att läget i Kongo kan äventyra världsfreden. På förslag av Ceylon och Tunisien antar rådet med 9 röster mot 0 (Frankrike och Italien lägger ner sina röster) en resolution, i vilken Belgien uppmanas att dra tillbaka sina trupper från Katanga enligt snabba arrangemang, som Hammarskjöld får bestämma. En insats av FN-trupperna i Katanga bemyndigas. Sovjetunionen tar tillbaka ett krav, att FN-chefen skulle se till att få bort belgarna på tre dagar.

9 augusti

En del av Kasaiprovinsen i Kongo proklameras av Albert Kalonji som en oavhängig stat. ”Gruvstaten”. (Se 30/6, 6/7, 11/7, och 25/8).

11 augusti

Tchad utropas som självständig republik inom det franska samväldet. Exemplet följs 13/8 av Centralafrikanska republiken, 15/8 av Republiken Kongo (f.d. Franska Kongo) och 17/8 av Gabon. (Se 3/7).

12 augusti

Dag Hammarskjöld anländer till Katanga jämte två svenska FN-kompanier. President Tshombe böjer sig för säkerhetsrådets beslut. Hammarskjöld meddelar 13/8, att de belgiska trupperna i Katanga snabbt skall dras tillbaka till sina baser. De skall ersättas med olika FN-styrkor. Huvuddelen av den svenska Kongo-bataljonen förflyttas till Katanga. (Se 11/7, 12/7, 20/7, 2/8, 8/8, 21/8, 8/9 och 17/9).

13 augusti

Kongos regeringschef Lumumba kräver, att alla vita trupper skall lämna landet. Han säger sig ha tappat förtroendet för Dag Hammarskjöld. (Se 23/6, 24/7, 28/7, 2/8 och 12/8).

20 augusti

Dag Hammarskjölds personlige representant i Kongo, dr R. Bunche, återkallas och efterträds av indiern Rajeshwar Dayal. (Se 2/8).

21 augusti

Dag Hammarskjöld försvara i säkerhetsrådet sin Kongopolitik mot angrepp från Sovjetunionen och den kongolesiske regeringschefen Lumumba. Rådet antar ej någon ny resolution. (Se 12/7, 20/7, 8/8, 13/8, 8/9 och 17/9).

25 augusti

Kongos regering sänder trupper mot ”Gruvstaten” i Kasai. Dessa besätter temporärt huvudstaden Bakwanga och tränger även fram till Katangas gräns men möter motstånd. (Se 11/7, 9/8, 12/8, 10/9 och 17/10).

28 augusti

Regeringen har uppdragit åt ÖB att föreslå åtgärder för utbildning av en permanent styrka i beredskap för FN-uppdrag. (Se 19/7, 30/7, 23/9, 18/11, 2/12, 12/7 och 21/7).

31 augusti

Generalsekreterare Hammarskjöld har protesterat mot att Belgien ännu inte har dragit bort alla sina trupper från Kongo. (Se 12/7, 20/7, 2/8, 8/8, 12/8, 21/8 och 15/10).

5 september

Kongos president Kasavubu fråntar premiärminister Lumumba makten och låter senatens talman J. Ileo bilda en ny regering. J. Bomboko blir utrikesminister även i denna. Lumumba vägrar att foga sig och säger, att Kasavubu ej längre kan anses vara statschef. Lumumba övervakas och skyddas av en FN-styrka. (Se 23/6, 30/6, 6/7, 12/7, 7/9, 13/9 0ch 7/11).

6 september

FN-kommandot i Kongo spärrar temporärt landets flygfält och avstänger de politiska ledarna från radion. (Se 5/9, 7/9 och 13/9).

7 september

Kongos parlament ogiltigförklarar president Kasavubus och premiärminister Lumumbas ömsesidiga entlediganden. (Se 5/9).

8 september

Generalsekreterare Hammarskjöld begär i en rapport till säkerhetsrådet ökade fullmakter i Kongo. I en svagt beslöjad varning till Sovjetunionen tillhåller han detta land att inte ingripa i Kongo bakom FN:s rygg (Sovjetunionen har bl.a. sänt flygplan och lastbilar till Kongo och skickat dit en mängd tekniker och rådgivare). Rådet sammanträder 8/9, varvid också generalsekreteraren skarpt klandrar Lumumba och säger, att Kasavubu har rätt att avskeda denne. Rådsmötena ajourneras flera gånger. Ingendera av rivaliserande kongolesiska representanter får delta i sammanträdena. Ett 15/9 framlagt ryskt resolutionsförslag fördömer Hammarskjölds verksamhet och kräver, att han skall avskeda FN-kommandot i Kongo. USA föreslår förtroendevotum och en uppfordran till alla stater att undvika direkt intervention. Dessa punkter upptas i ett ”kompromissförslag” av Ceylon och Tunisien, vilket fälls av ryskt veto. (Se 12/7, 20/7, 8/8,21/8, 17/9, 23/9, 11/10, 19/10 0ch 7/11).

10 september

Kongos militära ledning ger order om eld upphör i hela landet. En FN-kommission med svensken överste S. M. Möllerswärd som chef sänds för att övervaka Katangas gräns.           (Se 12/8, 25/8, 0ch 17/10).

13 september

Kongos arméchef V. Lundula avskedas och efterträds av arméstabschefen överste J. Mobutu. Denne gör 14/9 en statskupp och överlämnar förvaltningen till ett ”kommissariekollegium” under ledning av J. Bomboko. 15/9 utvisas de ryska och tjeckoslovakiska ambassaderna med 48 timmars varsel. (Se 5/9, 3/11, 7/11, 28/11 och 3/12).

17 september

På förslag av USA samlas FN:s generalförsamling till extra session. Generalsekreterare Hammarskjöld förklarar, att han skall avgå, om han själv eller Sovjetunionen ansåg att hans fortsatta verksamhet ej vore i FN-organisationens bästa intresse. Ryssarna gör nya attacker, men generalförsamlingen antar 19/9 med 70 röster mot 0 och 11 nedlagda (Östblockets, Frankrikes och Sydafrikanska unionens) ett afrikanskt-asiatiskt resolutionsförslag, som bemyndigar Hammarskjöld att fortsätta insatsen i Kongo och uppmanar alla stater att avstå från direkt intervention. (Se 8/9, 20/9, 23/9, 3/10 och 13/10).

20 september

FN:s generalförsamling inleder sin ordinarie session och väljer till president irländaren Henry Boland. Fjorton nya medlemmar inväljs 21/9, nämligen Cypern och de afrikanska staterna Kamerun, Togo, Malagasey (Madagaskar), Somalia, Kongo (f.d. Belgiska Kongo), Dahomey, Niger, Övre Volta, Elfenbenskusten, Tchad, Kongo (f.d. Franska Kongo), Centralafrikanska republiken och Gabon. Senegal och Mali inväljes senare.

22 september

President Eisenhower talar i FN:s generalförsamling. Han varnar för stormaktsinterventioner i Kongo och lovar, att USA skall stödja en ekonomisk uppbyggnad av detta land. (Se 20/9).

23 september

En ny svensk FN-bataljon, som hastigt uppsatts, avgår successivt till Gaza som ersättning för den till Kongo förflyttade bataljonen. Regeringen beslutar 24/9 rekrytering av en avlösningsbataljon för insats i Kongo i november. (Se 19/7, 30/7, 28/8, 18/8, 12/7 och 21/7). (Bat 10, där vi tjänstgjorde på 3 komp, 3 plut, 3-4 grp.)

Chrustjov föreslår i ett tal inför FN:s generalförsamling, att generalsekreterarens post avskaffas och ersätts med ett triumvirat, bestående av representanter för väst- och östblocken och de neutrala. Han vill, att FN:s högkvarter skall flyttas från USA, yrkar på omedelbart avskaffande av alla kolonier och föreslår allmän avrustning i tre etapper.

3 oktober

Ryske regeringschefen Chrustjov begär i FN, att generalsekreterare Hammarskjöld skall avgå. Denne genmäler att han ämnar kvarstå mandattiden ut, dvs. till 10/4 1963. (Se 23/9).

15 oktober

I en not till Belgien uppmanar FN:s generalsekreterare Hammarskjöld detta land att dra tillbaka sina tekniker från Kongo. Kravet upprepas 27/10 i en ny not. Belgien ställer sig avvisande. (Se 31/8 och 3/11).

17 oktober

FN-trupper börjar besätta rebellhärjade områden i norra och centrala Katanga. (Se 2/8, 8/8, 12/8, 10/9 och 17/11).

24 oktober

FN firar sin 15-årsdag.

3 november

Generalsekreterare Hammarskjöld framlägger en rapport från sin personlige representant i Kongo, R. Dayal. Kritik riktas mot Belgien och mot överste Mobutus ”regim”. (Se 13/9, 15/10 och 3/12).

7 november

Kongos president Kasavubu anländer till New York. Trots motstånd från vissa afrikanska och asiatiska stater samt kommunistblocket ackrediteras 22/11 Kasavubus delegation i FN med 53 röster mot 24 och 19 nedlagda. (Se 23/6, 30/6, 5/9, 7/9, 13/9, 17/11 och 27/11).

17 november

FN:s generalförsamling beslutar att till Kongo sända en medlingskommission med representanter för 15 afrikanska och asiatiska stater, alla medlemmar av Hammarskjölds rådgivande utskott för Kongo. Kongolesiske presidenten Kasavubu motsätter sig detta, och kommissionens resa uppskjuts 22/11. (Se 5/9, 7/9, 13/9, 7/11 och 27/11).

18 november

En svensk FN-bataljon (10) transporteras i omgångar till Kongo för att där avlösa f.d. Gaza-bataljonen. (Se 19/7, 23/9, 12/7 och 21/7). ( Här fanns med de sedermera berömda och legendariska ”bushspecialisterna” ur 3 komp, 3 plut, 3- 4 grp.(Se persondata sista sidan). Anländer till Elisabethville på eftermiddagen till campen.

19 november

I gryningen, startar  3 komp, 3 plut, 3-4 grp sin månadslånga kommendering till den 25 mil avlägsna staden Sakania. På gränsen mellan Katanga och Nordh Rodesia.

21 november

FN:s generalsekreterare Hammarskjöld förklarar, att FN hotas av finansiell bankrutt, om inte medlemsstaterna visar större vilja att ta de ekonomiska konsekvenserna av organisationens beslut.

25 november

En regeringsdelegation från Léopoldville, ledd av J Ileo, förhandlar i Katanga med president Tshombe om Kongos interna problem. En rundabordskonferens planeras. (Se 11/7, 8/8, 12/8, 25/8, 10/9, 17/10, 7/11, 17/11, 27/11, 28/11 och 5/12).

27 november

President Kasavubu återvänder till Kongo från New York och träffar 28/11 Katangas president Tshombe i Brazzaville. (Se 7/11, 25/11, 28/11 och 3/12).

28 november

Patrice Lumumba flyr från Léopoldville och jagas av överste Mobutus trupper. Han grips i Kasaiprovinsen och interneras i Thysville. (Se 23/6, 5/9, 7/9, 13/9, 7/11, 27/11 och 3/12).

2 december

Överbefälhavaren föreslår en ständig svensk beredskapsstyrka om 1 450 man, som med sex dagars varsel skulle kunna sättas in i FN-tjänst. Rolf Larsén m.fl. skrev anmälde sig till denna larmstyrka, men blev ej informerade om någon fortsättning, så troligen blev det ej av. ( Se 30/7 och 28/8).

3 december

Överste Mobutu förklarar, att hans s.k. kommissarie kollegium i Léopoldville skall ombildas till provisorisk regering 1/1 1961. (Se 13/9, 7/11, 27711 och 28/11). Sovjetunionen begär i FN besked om ”Lumumbas lagliga regering” i Kongo. (Se 3/11, 711, 28/11 och 7/12).

5 december

Katangas president Tshombe besöker Bryssel. (Se 11/7, 8/8, 25/11 och 27/11).

6 december

Dag Hammarskjöld har krävt human behandling av Lumumba, som uppges ha blivit misshandlad av Mobutus soldater i Kongo. (Se 28/11, 3/12 och 7/12).

7 december

Säkerhetsrådet sammanträder på begäran av Sovjetunionen. Hammarskjöld försvara sig mot nya ryska angrepp. Sovjetunionen inlägger 14/12 veto mot ett förslag av västmakterna att uppmana Hammarskjöld att fortsätta FN-insatsen i Kongo. Västmakterna nedröstar ett ryskt krav att FN skall befria Lumumba och avväpna Mobutus trupper. Kongofrågan tas åter upp av generalförsamlingen. (Se 28/11, 3/12 och 16/12).

Jugoslavien och Förenade arabrepubliken (UAR) beslutar dra tillbaka sina trupper från FN-styrkorna i Kongo, likaså Indonesien 10/12 samt Marocko och Guinea 12/12. (Se 12/7).

Kongos president Kasavubu proklamerar belägringstillstånd i Östprovinsen där anhängare till Lumumba försöker ta makten och hotar döda européer, om inte Lumumba friges. (Se 28/11, 6/12 och 13/12).

8 december

Utrikesministern förklarar, att regeringen ej ämnar dra tillbaka FN-styrkan från Kongo, såvida ej läget förändras radikalt. (se 7/12).

11 december

Överbefälhavaren för FN-styrkorna i Kongo C. C:son von Horn är överansträngd och reser hem till Sverige på en månad. Han befrias 12/12 från sin post och blir åter chef för FN:s övervakningskommission i Palestina. Till ny chef för FN-trupperna i Kongo utnämns irländske arméstabschefen generalmajor Séan McKeown. (Se 12/7).

13 december

F. vice premiärministern i Kongo A. Gizenga gör anspråk på att vara landets regeringschef med Stanleyville som huvudstad. (Se 5/9, 28/11 och 7/12).

16 december

Sovjetunionen förnyar i generalförsamlingen sitt krav om en afro-asiatisk kommission för övervakning av FN:s representanter i Kongo. Detta bifalls ej, och 20/12 avvisas ett afro-asiatiskt förslag om frigivande av Lumumba och avväpnande av ”alla privata arméer” i Kongo. Generalförsamlingen fäller samma dag en västmaktsresolution, som uppmanar Hammarskjöld att med all kraft fullfölja insats i Kongo. (Se 7/12).

21 december

FN:s generalförsamling ajourneras till 7/3. Den har dessförinnan beslutat, att kostnaderna för ”Operation Kongo” skall uttaxeras vid sidan av den ordinarie budgeten men enligt samma procentsatser som denna. (Se 12/7, 20/9 och 16/12).

Flera dagars strejker, demonstrationer och kravaller utbryter i Belgien som protest mot lagförslag om höjda skatter och minskade socialförmåner till följd av de ekonomiska förlusterna i Kongo. Kravallpolis skyddar parlamentet och regeringsbyggnaderna och även trupper utkommenderas. Kung Baudouin och drottning Fabiola flyger 29/12 hem från Spanien, där de vistats sedan sitt bröllop. G. Eyskens´ regering är hårt trängd. (Se 20/1, 30/6, 12/7 och 15/12).

”Dag för dag”, 1961, med FN i Kongo

Oroligheterna i Kongo fortsatte även på det nya året utan tecken till avmattning och även svenska FN-soldater var under januari invecklade i häftiga eldstrider.

Svenska FN-soldater sårade i eldstrider

Året inleddes i Kongo med sammanstötningar mellan Mobutus fallskärmsjägare och lumumbavänliga trupper på gränsen mellan Kivu och det belgiska förvaltarskapsområdet Ruanda-Urundi.

3 januari

FN-trupper till Kivu. Européer häktas.

10 januari

Två f.d. ministrar i Lumumbas regering proklamerar en ny provins i norra Katanga.

12 januari

Mobutu ogiltigförklarar överenskommelsen av den 17 oktober 1960 med FN om neutralisering av norra Katanga. Tre svenskar arresterade av rasande Lumumbasoldater.

13 januari

Lumumba befrias för ett par timmar och sammanträffar med Kasavubu och Mobutu. Strider mellan Lumumbavänliga trupper och FN-soldater. Läget explosivt.

15 januari

Svensk FN-styrka på 120 man i strid med Balubakrigare som gick till angrepp mot tågtransport. Tre svenskar skadade.

17 januari

120 svenska FN-soldater i eldställningar kring tågtransport. Tre angrepp från 400 balubakrigare slås tillbaka. Lumumba förs från sitt fängelse i Thysville till Katanga. Myteri hotar Mobutus armé, vita flyr i panik från Léopoldville.

18 januari

Tshombes trupper i norra Katanga bränner byar, försvarade av Lumumbavänliga soldater.

19 januari

Dag Hammarskjöld kräver Lumumba fri eller återförd till Léopoldville och dömd vid opartisk offentlig rättegång.

20 januari

Rapporter om repressalier i Stanleyville mot européer med anledning av att Lumumba förts till Katanga. Tolv belgier, däribland 3 kvinnor arresteras och fängslas. Terror i Stanleyville.

Rundabordskonferensen, Table Ronde Belgo-congolaise, var ett möte som anordnades i två delar 1960 i Bryssel (20 januari-20 februari och 26 april-16 maj) mellan på ena sidan representanter för de kongolesiska ledarna och på andra sidan belgiska politiska representanter och affärsledare. Mötena ledde till antagandet av sexton resolutioner om Belgiska Kongos framtid och dess institutionella reformer. Det populära och inflytelserika musikbandet Grand Kallé et L'African Jazz från Kongo komponerade en låt om denna viktiga konferens: Table ronde (klicka på titeln för att komma till Youtube-klippet).

23 januari

400 européer evakueras från Kivu, däribland en grupp svenska missionärer som hållits isolerade.

24 januari

Katangaflyg mot balubatrupper.

26 januari

Hammarskjöld noterar med oro Indonesiens, Marockos, Guineas och Förenade arabrepublikens beslut att dra tillbaka sina trupper. Denna allvarliga försvagning av FN-trupperna skulle enligt Hammarskjöld kunna framtvinga honom att framlägga förslag om inställandet av hela FN-aktionen i Kongo.

Februari

”Bevisa att Lumumba är död”

Meddelandet om Lumumbas död kom som en chock för hela världen. Den 13 februari meddelade Katangas inrikesminister Munongo att Lumumbas döda kropp identifierats i en by, där han massakrerats av byborna. Den 10 februari uppgavs att han hade rymt från sitt fängelse, en liten bondgård i norra Katanga. Munongo vägrade att utlämna namnet på byn, inte heller ville han avslöja vilka som hittat honom, vilka som dödat honom eller vilka som begravt honom. Belöningen på 8 000 dollar för de tre fångarnas gripande skulle tillfalla byn. Munongo sade sig inte sörja Lumumba, som han ansåg vara en fara för Kongo och som person en maktgalen och hysterisk äventyrare. Han förmodade att världsopinionen skulle säga att Lumumbas flykt var arrangerad för att ge tillfälle att mörda honom. - Bevisa det, slutade han triumferande sitt tal. Krisen var nu fullständig. Tshombe vägrade att ge FN någon hjälp i sökandet efter mördaren och Katanga mobiliserade med anledning av beslutet i FN:s säkerhetsråd som rekommenderat att ge FN-trupperna i Kongo rätt att tillgripa våld om det behövdes. Även Kasavubu rasade mot FN:s försök att inkräkta på Kongos handlingsfrihet. Den 27 mobiliserade hela Kongo. I hela landet, framförallt i Katanga, pågick till slutet av månaden en hänsynslös klappjakt på lumumbavänliga politiker och balubarebeller som avrättades eller deporterades. FN protesterade utan resultat genom Hammarskjöld.

Sovjet kräver Hammarskjölds avgång

Lumumbas död gav ett våldsamt eko i FN där Sovjet den 14 februari krävde att Dag Hammarskjöld skulle avskedas från sin post som FN:s generalsekreterare. I en regeringsdeklaration från Moskva hette det att Sovjet inte skulle komma att upprätta några som helst förbindelser med Hammarskjöld och inte erkänna honom som FN-man. USA:s nye FN-delegat Adlai Stevenson tillförsäkrade Hammarskjöld USA:s stöd och dagen efter förklarade Hammarskjöld i ett tal att han inte hade för avsikt att avgå så länge han åtnjöt de övriga nationernas förtroende.

 Våldsamma slagsmål på FN-läktarna

Ett tumult vars make aldrig skådats i FN utbröt den 15 då säkerhetsrådet började sin Kongodebatt. Det tvingade ordföranden att avbryta sammanträdet en kvart för att utrymma läktarna. Våldsamma slagsmål utbröt på läktarna då vakterna skulle köra ut orosstiftarna. En kvinna slogs med en sko medan två andra hysteriskt klängde sig fast vid en dörr och skrek.

Belgiska ambassader stormades

Häftiga demonstrationer ägde den 14 och 15 rum utanför Belgiens beskickningar i olika huvudstäder, framförallt i Moskva, Belgrad och Kairo. I Moskva uppskattades antalet demonstranter till 6 000. Det var afrikanska, asiatiska och latinamerikanska studenter, sida vid sida med ryska studenter, skolungdomar och kolonner av fabriksarbetare med plakat och standar. I Kairo stacks Belgiska ambassaden i brand. Alltmedan släckningsarbetet pågick skrek demonstranterna okvädningsord mot allt belgiskt. Dessutom satte de eld på två bilar inom ambassadområdet.

Mars

Toppkonferens

Den 8 mars inleddes en toppkonferens i Tananarive på Madagaskar mellan de ledande kongoledarna för att diskutera landets framtid. Den 12 mars beslöts att upprätta en konfederation av stater med Kasavubu som överhuvud. Samtidigt krävdes upphävandet av FN:s resolution av den 21 februari. Konferensen blev dock inte den framgång man hoppats på, då Antoine Gizenga – Stanleyvilleregeringens lumumbatrogne regeringschef – vägrade sin medverkan och rasade mot alla försök att ”splittra Kongo i lilleputtstater”.

Blodbad och misshandel i Kongo

Händelserna i Kongo inleddes med fruktansvärda blodbad i Luluaborg, där ursinniga soldathopar drog härjande fram genom de afrikanska kvarteren av staden. Det var en hämndaktion på civilbefolkningen som skjutit tre soldater och sårat tre. Samma dag – den 1 mars – krävde premiärminister Iléo att FN skulle dra tillbaka sina trupper från flygfältet utanför Léopoldville. Striderna fortsatte och den 3 rapporterades hårda sammanstötningar mellan FN-trupper från Sudan och kongolesiska soldater i flottbasen Banana. Spänningen steg för varje timme och den fientliga stämningen mot FN hotade utlösa fullt krig. Tshombe i Katanga rasade mot FN som han ansåg införa förmyndarskap i Kongo. Den 4 och 5 mars rapporterades nya strider mellan FN-trupper och kongolesiska soldater tillhörande Léopoldvillearmén i hannstaden Matadi, som helt isolerades från omvärlden. Den 7 mars kungjordes ett krav från Kasavuburegeringen att alla FN-plan, som flög inom Kongo, skulle inspekteras. Hatet mot FN tog sig även uttryck i högljudda demonstrationer för att Hammarskjölds specielle medarbetare Rajeshwar Dayal skulle hemkallas från Kongo.

Hatet mot européer fortsatte. Den 12 mars fördes tio européer, däribland 3 nunnor, till sjukhuset i Léopoldville efter bestialisk misshandel i den av lumumbaanhängare behärskade Kivuprovinsen, där fullständig anarki rådde. Den 19 mars inledde FN-trupper och soldater ur Gizengas armé rensningsaktioner mot härjande band av fanatiska vildar som terroriserade den vita befolkningen i Kivu.

I mars genomförde 3 komp, 3 plut den 200 mil långa patrullen i norra Katanga. Den genomfördes utan större intermezzon aven om det vid flertal tillfällen blev nära konfrontationer mellan oss och Katangesiska gendarmer under befäl av vita legoknektar.

April

Djungelknivar mot FN-svenskar

Om det var Lumumba och hans död som dominerade mars månad, så var namnet Moïse Tshombe namnet i april. Han inledde månaden med ett tal i Elisabethville, där han praktiskt taget förklarade FN krig. Detta tal resulterade i att en skrikande folkmassa den 4 april satte sig i rörelse mot flygfältet i Elisabethville , som bevakades av svenskar. FN-flaggan slets ner av 4.000 rasande demonstranter beväpnade med djungelknivar, innan FN-trupperna kunde återställa ordningen.

Den 8 april tillgrep FN:s trupper för första gången aktiva militära åtgärder för att förhindra inbördeskrig i norra Katanga.

Krisen gick mot sin kulmen då Kasavubu på kongoregeringens vägnar samtyckte till FN:s resolution av den 21 februari. Tshombe svarade med att den 25 april lämna den pågående kongoledarkonferensen i Coquilhatville.

Tshombe arresterad och misshandlad

Den 26 april arresterades Tshombe av beväpnade soldater ur den kongolesiska centralregeringens armé tillsammans med sin utrikesminister Evariste Kimbe. Just som de båda männen anlände till flygplatsen för att återvända till Elisabethville, rycktes de ur bilen och misshandlades. Tshombe placerades i en gammal fåtölj och hans uppvaktning på golvet eller på packlårar. Alla försök att övertala Tshombe att återvända till konferensen misslyckades.

Maj

Dayal entledigas – Kasavubus triumf

Den 2 maj förklarade sig Katanga villigt att förhandla med FN. Den 6 maj meddelade utrikesminister Bomboko att Tshombe skulle ställas inför rätta för högförräderi, mord på balubainfödingar och revoltförsök mot centralregeringen. Den 16 maj fick FN ett bakslag då Gizenga tog avstånd från Kasavubus beslut att inkalla parlamentet till Léopoldville. Nästa bakslag kom den 23 maj då Léopoldvilleregeringen ställde ultimatum att avbryta allt samarbete om indiern Dayal – högste chefen för FN i Kongo – skulle återvända. Den 5 maj entledigades Dayal av Hammarskjöld. Den 27 maj utnämndes irländaren Conor Cruise O´brien till Dayals efterträdare.

Kovändning av Tsombe

Katangapresidenten frigavs den 22 juni och förklarade vid en presskonferens i Léopoldville samma dag att han nu gått med på att samarbeta med sina bröder i det forna Belgiska Kongo för att skapa ”ett mycket stort land”. Men redan den 28 juni hade han återgått till sin gamla linje om ett självständigt Katanga. ”Regeringen och jag sviker aldrig” sa han.

Vid denna tidpunkt befann vi oss hemma i Sverige igen, efter vår vådliga hemfärd. Med start i Elisabethville , via Kamina till Léopoldville, över Saharas sandöken vid Tchad-sjön, där vi nästan störtade, med mellanlandning på NATO-baserna, Wheelus vid Tripoli i Libyen och Châteauroue vid Paris i Frankrike. Välbehållna landade vi på Arlanda.

Hur livet gestaltade sig, i Kongo,  efter vår hemkomst i juni 1961 och fram till idag, är en helt annan historia. Vår fina kamratskap är något som vi alla uppskattar och det är alltid roligt att träffas vid våra ”rep-övningar” där alla minnen ventileras och bearbetas. Hoppas denna ”kom ihåg skrift” väcker ännu några minnen.

Nedtecknat i oktober 2005 av Pte 2540 Rolf Larsén, Kongobataljon 10, 3 komp, 3 plut, 4 grp.

”Vem var vem” bland ”Bushspecialisterna”

3 kompaniet:

Kompanichef, major 2415 Sven Berthelius, Malmö

3 pluton:

Plutonchef, löjtnant 2507 Torvald Fält, Taberg

Stf Plutonchef, sergeant 2508 Bengt Rahm, Uddevalla

3 grupp:

Gruppchef, furir, 2528 Lars Gunnarsson, Tenhult

Stf gruppchef, korpral, 2529 Åke Carlsson, Grytgöl

Skytt, 2530 Sten Alm, Malmslätt

Skytt, 2531 Lennart Staaf, Malmslätt (ksp)

Skytt, 2532 Herbert Hugosson, Höganäs

Skytt, 2533 Bertil Svensson, Vittsjö

Skytt, 2534 Kjell Strömberg, Nynäshamn

Skytt, 2535 Bo Jansson, Ransäter

4 grupp:

Gruppchef, furir, 2536 Lennart Jansson, Malmslätt

Stf gruppchef, korpral, 2537 Leif Sandqvist, Jönköping

Skytt, 2538 Olle Hellström, Kättinge

Skytt, 2539 Bengt Bengtsson, Lund

Skytt, 2540 Rolf Larsén, Linköping (ksp + ag)

Skytt, 2541 William Engelbrektsson, Uddevalla

Skytt, 2542 Tord Nilsson, Mokorset

Skytt, 2543 Allan Anderberg, Malmö