Om en skakig och riskfylld hemresa med flyg från Kongo, bataljon 10

 ”Var det vår sista stund i livet? Skulle det sluta här, i en sanddyn i Sahara, vem skulle hitta oss? Efteråt berättade några att de sett livet snurra förbi som en film just då.”

Fd FN-soldaten 2540 Rolf Larsén, 3 kompaniet, berättar här vad som hände i juni 1961 i samband med resan ombord på ett amerikanskt trupptransportflygplan på väg hem från krigets oroligheter i Katangaprovinsen i före detta Belgiska Kongo. Flygplanet höll nämligen på att störta när de kom in i en tromb, och de föll okontrollerat mot marken i Saharaöknen vid Tchadsjön.

Jag hade tjänstgjort i den första direktrekryterade Kongobataljon 10 som kulsprute- och prickskytt sedan 14 november 1960, på 3 komp 3 pluton. Vi var nu på väg hem för att mönstra av på I10 i Strängnäs.

Vid nerresan fredagen den 18 november 1960 flög vi som första delstyrka, 165 man, med ett av Belgiska flygbolaget Sabenas ”jätteplan” en Boeing 707, ett jetdrivet 4 motorigt passagerarplan. Det var rena charterresan, de flesta i truppen hade aldrig flugit förut. Själv hade jag tidigare flugit med i Tiger Moth, helikopter Auloette och TP 83 Pembroke.

En av de eleganta flygvärdinnorna uppvaktade vi, hon fyllde 21 år. Efter tankning i Bryssel fortsatte vi mot utbrytarprovinsen Katanga i före detta Belgiska Kongo. Efter 11 timmars flygning inklusive tankstoppet landade vi på Luano flygplatsen i Elisabethville, nuvarande Lubumbashi. 

Hemresan startade vi onsdagen den 7 juni 1961, då lastade vi och embarkerade en Douglas DC4, ett fyrmotorigt propellerplan, på flygplatsen Luano, i Elisabethville. Första delmål på resan var till Kaminabasen, ca 60 mils flygning.

På Kaminabasen blev det en ganska lång väntan innan flygplanet med delar av den avlösande bataljon 12 från Sverige anlände. Vi hann med en pratstund med ”albylerna” och kunde orientera om läget och svara på alla deras frågor. Jag träffade en kompis hemifrån som skrek efter mig ”skicka sill och knäckebröd till jul”, vilket jag också gjorde. Vi skulle nu fortsätta med ett amerikanskt trupptransportplan Douglas C124 Globmaster, nr 30046, ett fyrmotorigt propellerplan, och det var dags för oss 76 man med huvuddelen från 1 och 3 kompaniernas 3dje plutoner att marschera in i Globemasterns ”pelikangap”. Vi tyckte det var som att komma in i en aula med takhöjden 6 meter.

Väskor och persedelsäckar, souvenirer som pilbågar, spjut och elefantbetar placerades mitt i ”aulan” och det mesta säkrades med remmar. Resan fortsatte nu mot Leopoldville (nuvarande Kinshasa) och där landade vi på N´Djili flygplatsen vid 20-tiden på kvällen där vi utspisades på en indisk FN förläggning och övernattade i ett vinlager hos företaget Martini strax intill flygplatsen.

Efter en dragig och blåsig natt åkte vi, tidigt på morgonen till flygplatsen och det väntande flygplanet som var fulltankat och bränslet skulle räcka med råge. Där stod vi uppställda i våra uniformer för att lämna av. Det visade sig att den nya Natobesättningen var från Brasilien och kom klädda som om de skulle på en semesterresa till Hawaii i blommiga skjortor. Vad plutonchefen tänkte vet jag inte? Varje man hade nu fått en matkartong med proviant bland annat rostbiff med någon remouladsås som skulle inmundigas under färden efter drygt halva flygtiden.

Vi hade nu ca 420 mil, 6–7 timmars flygning norrut över Afrikas länder över Sahara förbi Tchadsjön och vidare mot Libyen och Natos amerikanska Air base Wheelus utanför Tripoli.

Tiden fördrev vi med kortspel och allmänt prat om våra ”äventyr” under de 7 månaderna i Katanga. 

Själv satt jag och tänkte bland annat på hur det skulle bli att om några dagar ”dra på flygets uniform och mönstra på” som extra flygtekniker vid F11 i Nyköping för att senare börja på FCS, Flygvapnets Centrala Skolor, i Västerås och den ettåriga utbildningen till eltekniker. Då visste jag inte att jag skulle bli västeråsare och F1´are nästan för gott. Jag hade sökt anställningen under tiden i Kongo, en förutseende far Alf, sände ner annonsen där Flygvapnet sökte extra tekniker som efter tentamen i bland annat matte, fysik och kemi blev antagna till utbildningen.

Det kändes även lite vemodigt, här satt vi ett sammansvetsat kamratgäng som efter alla vedermödor och livsfarliga situationer skulle skiljas åt alla håll vid hemkomsten.

Ett trevligt avbrott var de visningar av cockpit som vi kunde göra genom att klättra upp på en 4 meter hög lejdare där pilot och navigatör berättade om färdplan, olika instrument, radarbilden och radiotrafiken. Navigationen gjordes med hjälp av karta och kompass. Flygfyrarna lyste med sin frånvaro. Max flyghöjd drygt 3000 m var given då det inte fanns någon tryckkabin. Hittills hade allt gått bra.

Efter ca 3,5 timmars flygning närmade vi oss Tchadsjön. Piloterna kunde nu se flera oväder på radarn och det mest oroande var ganska nära. Piloterna diskuterade nu om de skulle försöka runda det tyfonliknande virvelstormsovädret med riktning mot flygplanet eller om vi skulle hinna emellan och igenom tromberna utan problem. Detta baserat på ovädrets rörelser och flygplanets fart och kurs. Vi blev nu varnade och började spänna fast oss i säkerhetsselarna. Plötsligt var ovädret över oss, tromberna gick ihop till en jättetromb. Vi var nu i utkanten av ovädret och helt i händerna på Aeolus, vindarnas konung. Det hela började med kraftiga luftgropar och vi lyfte några decimeter över våra säten. Under några minuter lugnade det ner sig så pass att de flesta hann spänna fast sig. Tommy Nilsson, Malmö, stod och pinkade vid ”toaletten”, bestående av två tunnor fastsatta bakom en avgränsande presenning på bottenvåningen och hann precis klättra uppför lejdaren till sin plats bredvid Kaj Möller, också han från Malmö.

Plötsligt svävade vi i luften någon meter över sittplatserna för att lika plötsligt slå i durken med full kraft. Direkt innan vi hann ta oss för, for vi upp i luften igen nu svävade vi tyngdlösa och försökte få tag i något att hålla fast oss vid innan flygplanet rasade ner igen flera hundra meter. Detta upprepades flera gånger. Lennart Staaf, Malmslätt, låg och sov på golvet och vaknade svävande omkring i luften bland kringyrande bagage. Den stora Globemastern kastades okontrollerat omkring av tromben som en fjäder. Vi hissnade, tappade luft, och trodde magen skulle komma ut i huvudet. Alla var vettskrämda och några skrek att ”djävlar nu störtar vi”.

I detta ögonblick for Kaj Möller upp i luften och i sin iver att ta tag i något lyckades Kaj att greppa tag i Tommys byxor vid gylfen. Det krasade till då Tommys byxor revs upp ner till vaden. Kaj flög upp i taket, slog i ena benet i en balk så att senan till stortån slogs av uppe på skenbenet. Samtidigt flög jag upp i taket och satt där fasttryckt som i ett skruvstycke med ryggen mot stoppningen, det gick inte att röra sig. Drastiskt fick jag lära mig G-krafternas påverkan. Nu var det 5 meter ner till bottenvåningen och 3 meter till andra våningen där vi satt.

Nu var vi inne i tromben, Globmastern hade kantrat och vi föll fritt med en hastighet av ca 1 800 m per minut med ena vingen lodrätt mot marken. Motorerna rusade på högvarv – det fanns ingen luft som propellrarna kunde få motstånd i. Mitt i alltihopa la ena motorn av och stannade. Nu hade vi bara tre motorer.

Var det vår sista stund i livet? Skulle det sluta här, i en sanddyn i Sahara, vem skulle hitta oss? Efteråt berättade några att de sett livet snurra förbi som en film just då.

Tankarna for runt i huvudet medan vi försökte klamra oss fast för att inte flyga iväg. Olle Hellström från Häradshammar greppade tag i något och hängde kvar. Det var handtaget till nödutgången, efter ett tag förstod han att den inte öppnats. Nu var det dags för nästa mörbultning, nu steg Globmastern med en fart av ca 4 000 fot per minut. Vi hade tur Kaj och jag, vi slog i durken på andra våningen och inte på botten. Vår stf plutonchef sergeant Bengt Rahm, från Uddevalla, slog sig illa i ryggen efter att ha slagit i sätet. Tord Nilsson från Västerås slog i huvudet i en balk och fick ett stort jack och hjärnskakning som minne.

Arne Rolf från Norra Vram fick en jeepdunk över stortån så att nageln lossna och kängan blev full av blod. På några tiotal sekunder föll flygplanet 1 000 meter ner till 400–500 meters höjd.

Vår utrustning som inte var fastspänd slungades omkring i luften. En av våra, i hörnen stålskodda väskor for upp och slog ett trekantigt hål i stoppningen och takplåten, ut i luften, sen slog den i durken och sprack efter en luftfärd på 12 meter tur och retur. De i besättningen som skötte lastningen av materiel hade sina platser på bottenvåningen i närheten av toaletten, de fick en ovälkommen och inte så trevlig dusch av latrininnehållet över sig. En soptunna slet sig och flög runt innan den landade i en av besättningens överslafar i aktern. All lös utrustning flög omkring och många fick sina kameror och souvenirer sönderslagna.

Våra matkartonger flög iväg, det fanns rostbiff lite här och där, öl och cola-flaskor singlade tyngdlösa runt i luften och ur en öppnad flaska rann innehållet sakta ut i luften som en seg vätska. Det var flera som spydde, vår plutonchef löjtnant Torvald Fält från Taberg hade ingen påse men löste problemet, diskret, genom att ”lägga tillbaka” frukosten i matkartongen som han förvarat under sätet.

Hur vi kom ut ur tromben är oklart men enligt piloten och navigatören så slungades vi ut efter att ha varit i centrum när vi föll så hastigt. Allt var över efter ca 20 minuter. Piloterna berättade efteråt att de inte kunde göra någonting, flygplanet gick inte att manövrera hur de än försökte och drog i alla spakar. Piloterna betraktade det som ofattbart att vi inte störtade. Nu hade vi ca 3 timmars flygning kvar till Tripoli.

Efter ca 3 timmars flygning landade vi på Natos Air base, Wheelus, i Tripoli. När markpersonalen gick in i det öppnade ”pelikangapet” ryggade de tillbaka över stanken inne i flygplanet. Vi togs emot som krigshjältar med musikkår och stor uppställning. Alla kunde inte vara med, Kaj fördes till sjukhuset, opererades, syddes och gipsades. Bengt Rahm fick hjälpas av planet och föras till sjukhuset där de konstaterade att flera kotor deformerats. Bengt fick en stödkorsett och en påse med värktabletter. Tord Nilsson syddes och det konstaterades att han fått hjärnskakning. Det var flera som plåstrades om. Tommy Nilsson fick laga sina byxor.

Det skamfilade flygplanet togs omedelbart in på verkstad där de reparerade den trasiga motorn. En besiktning av vingarna gjordes bland annat och det konstaterades att de skadats på grund av överbelastning. Planet hade klarat sig förvånansvärt bra. Det decimeterstora hålet i taket nitades igen provisoriskt. Efter genomgången ansågs att flygplanet kunde flyga vidare. Det fanns ingen Globemaster att byta till på basen, närmaste flygplan fanns i Piza i Italien. Det beslutades att vi skulle fortsätta till Natobasen vid Châteauroux i Frankrike och där byta till en annan Globemaster.

I väntan på att flygplanet reparerades fick vi två välbehövliga vilodagar med rundtur på basen och med sköna bad i Medelhavet vid basens egna badstrand. Basen var som ett eget samhälle, alla bodde och arbetade inom området. Det fanns även en stor affärsgalleria med låga priser. Där handlade alla med basens egna pengar, inga andra accepterades. Det var en otrolig flygintensitet vid basen. Det lyfte och landade lätta bombplan Canberra och jaktplan F86 Sabre i fyr- och sexgrupper på de två korsande banorna hela tiden.

Nu, den fjärde dagen, fortsatte färden mot Châteauroux ca 20 mil söder om Paris i Frankrike. Dit kom vi sent på eftermiddagen när det började skymma och bli mörkt. Det ösregnade. Även här blev vi mottagna med musikkår och parad. Mitt under ceremonin segnade Olle Hellström ner. Han hade blivit svårt magsjuk efter ett nattligt besök på indiska campens kök i Leopoldville. Olle och Bengt Bengtsson, Lund, stal mat och synden straffade sig själv efter ett par dagar. Det blev besök på basens sjukhus och Olle blev kvar när vi följande dag anträdde resan mot Sverige och Arlanda flygplats. Olle var kvar för observation en vecka innan han fick åka hem. Hemresan fick han ordna själv! Olle hade inga pengar till biljett så han liftade till Paris där han fick en tågbiljett hos ambassaden hem till Sverige och Malmö. Där tog han tåget mot Strängnäs. I Nyköping tittade Olle ut mot idrottsplatsens löparbanor! Där sprang en bekant person och tränade, det var jag. Olle hoppade av tåget vid centralen och gick till idrottsplatsen. Det blev ett glatt återseende över en bit mat på stan. Jag hade ju börjat på F11 sedan en knapp vecka tillbaka.

Vi andra hade kommit till Arlanda, lite skamfilade och ett dygn försenade, söndagen den 11 juni. Vi skulle ha anlänt på lördagen där våra anhöriga oroligt väntade och fick åka hem igen. 

Vi mönstrade sedan av på I10 i Strängnäs för att skiljas åt och åka hem till ”vardagen”. Nedresan gick på 11 timmar, vår händelserika hemresa tog 4 dygn som vi aldrig glömmer. 

Nedtecknat i april 2011 av fd FN soldaten 2540 Rolf Larsén. Fotomaterial ur Larséns arkiv

Från hemresan finns även material ur veteranerna Rolf Larsén och Tommy Nilssons filmer. Produktion: Tommy Nilsson. Se filmen genom att klicka på titeln (Youtube, öppnas i nytt fönster): C124 Old Shaky 30046 from Katanga to Sweden June 7th-10th.

Fotnot 1. Kapten Torsten Holmqvist, Kristianstad, ur bataljonsstaben, som var chef för den nu hemvändande delstyrkan ur den första direktrekryterade Kongobataljonen, fick ett intyg som planets förare låtit utfärda. Där kunde det konstateras att, under de 20 minuter som ovädret varade, föraren på sina instrument hade kunnat avläsa att flygplanet vid vissa tillfällen föll med en hastighet av 6 000 fot (1 800 meter) och steg med 4 000 fot (1 200 meter) per minut. Besättningen var förvånade att flygplanet och vingarna höll och berättade att de inte hade haft någon kontroll över flygplanet.

Fotnot 2. Med hem som passagerare var före detta storviltjägaren med bland annat sju fällda lejon, gruvadministratören och reservofficeren vid I4 i Linköping som han lämnade 1916, 72-årige Sigfrid Orre. Orre hade varit 45 år i Kongo, bodde i Elisabethville och pratade flera språk flytande bland annat swahili. På förfrågan hur han mådde, om han var rädd under sin dramatiska första flygtur så tyckte han inte det var så konstigt att vi dansat runt ” jag har ju sett hur fåglarna flyger” blev det kolugna svaret. Orre satt på bottenvåningen, fastspänd hela tiden.

Fotnot 3. Efter militärkuppen 1969, när diktatorn Muammar Gaddafi, då som 27 åring störtade kung Idris I, stängdes USA:s och Storbritanniens militärbaser i Libyen.

Några avslutande personliga kommentarer

När Kaj Möller, som avråddes i Tripoli att flyga vidare men valde att följa med, kom hem till Malmö undersöktes han av läkarkandidater. Benet hade sytts ovan vristen i Tripoli. De konstaterade ”Bra jobbat i Tripoli”. Kaj fick 6 månaders konvalescent. 

Bengt Rahm som slog i ryggen fick svåra smärtor och fick hjälpas av planet i Tripoli. Han röntgades på sjukstugan och fick beskedet att tre diskar var som ”tillplattade tomatskivor”! Något överdrivet, men han hade livslångt besvär med ryggen. Bengt fick en pappkorsett som stöd och en påse med värktabletter.

Några var från 1 komp 3 plut, bland annat Ulf Fransson från Gävle. Han satt på nedre plan. Efter att ha lättat från sätet föll han ner på sin väska och krossade en flaska fin konjak! Han såg hur någon, Orre eller prästen, försökte sparka undan några omkullvräkta soptunnor som rullade mot dom. Han såg att stegen till cockpit var borta! Den hade lossnat och fastnat i taket! Han såg att Folke Lundqvist från Vaxholm ramlade ner och skadade sig. Någon ur besättningen öppnade en lucka och plockade ut sjukvårdsutrustning.

Kjell Eriksson från Kövra flög upp en halv meter, fick tag i säkerhetsbältet och spände fast sig. All luft försvann ur bröstet. Det knakade i planet. Någon skar sig på en trasig flaska. Han såg en soptunna som stod upp och ner, allt var borta!

Gustav Eriksson från Gällö och Sven West från Vaplan och Fritz Wänseth från Krokom satt också på nedervåningen.

Kjell Eriksson och Fritz Wänseth blev vid hemkomsten ca 14 dagar senare, sjuka i dysenteri och låg på epidemisjukhuset i Östersund i samma rum. Kjell Eriksson blev senare polis och låg på mc-utbildning i Strängnäs. Han hyrde då rum hos före detta bataljonschefen Anders Kjellgren, vars fru hyrde ut. Det var stora rum med sal. Frun bjöd på kaffe och prinsesstårta vid ett litet bord med 2 stolar i ett hörn. Han berättade då att han varit på bataljon 10. Ganska stelt. Kjellgren syntes inte till.