Mitt i sexdagarskriget

"I tre anfallskolonner bröt israeliskt pansar igenom de egyptiska linjerna och avancerade in i Sinai. En fjärde kolonn körde in i Gazaremsan mot Gaza, där de svenska FN-soldaterna i all hast fick gräva ned sig på stranden, där de fortfarande väntade på evakuering, när granater började falla bara några tiotal meter från deras positioner." -Lars Ericson Wolke, Populär Historia 8/2003.

På stranden i Gaza befinner sig skytteplutonchef Lars Bylander tillsammans med sina kamrater i svenska FN bataljon 31 G när granaterna börjar falla. Det som senare skulle gå till historien som sexdagarskriget hade precis inletts den 5/6 1967 och den svenska FN-truppen befann sig plötsligt bokstavligen mitt i kriget. Lars har nedtecknat sina minnen från dessa dagar vilka du kan läsa nedan.

Av Lars Bylander

Bataljon 31 G verkade i Gaza april – juni 1967. Det var en tämligen odramatisk tjänstgöring de första månaderna. Bataljonens uppgift var att bevaka den s.k. ADL-linjen mot Israel det skedde genom fast och rörlig patrullering utifrån ett antal plutonsnästen. Min pluton bevakade UNEF headquarter i Gaza stad med en skyttegrupp i taget. I mitt uppdrag ingick att etablera kontakt med befolkningen. Ett trevligt och givande uppdrag. Jag fick mycket god kontakt med skilda kategorier och jag fick ett mycket vänligt och generöst bemötande. Jag ville dela med mig av mina erfarenheter till plutonen.

Jag och ytterligare en plutonchef planerade och genomförde ett studiebesök i Gaza med besök vid ett antal intressanta besöksmål bl.a. den största moskén i Gaza. Inne i moskén fanns en trappa som ledde upp mot en igenmurad port. En sådan finns i alla moskéer. Om Mohammed återkommer gör han det i en moské enligt uppgift och det gör han genom porten. Intill moskén fanns en förskola. Inför vårt besök hade man övat in ett program där barnen gick runt hållandes varandra i händerna, samtidigt som dom sjöng en sång. Jag frågade en engelskspråkig ledare vad dom sjöng och fick till svar ”Vi skall tillbaka, död åt judarna”. Kommentar överflödig.

Den till en början problemfria tjänstgöringen övergick till ett mer tillspetsat läge. Konfrontation mellan Egyptens president Nasser och den kanadensiske premiärministern ledde till att den kanadensiska bataljonens närvaro i Gaza upphörde och lyftes ut, 800 man + utrustning, av den amerikanska transportorganisationen MATS, Military Air Transport System, på mindre än 48 timmar. Nu började det dra ihop sig. Hotfulla uttalanden från samtliga stater i Mellanöstern. Israel mobiliserar. PLO sätter eld på ett stort israeliskt sädesfält. PLA, Palestinian Liberation Army, grupperar sig på Davids Hill utanför Gaza. Våra plutonsnästen dras in från ADL och omgrupperas till bataljonsbasen Hill 88.

I början av juni slår Israel till och angriper de arabiska grannstaterna. Israel angriper snabbt, hårt och skoningslöst. Bataljonen lämnar Hill 88 och omgrupperar till Gaza strand, där vi gräver ner oss.

Nu är det krig. Vi är inte inblandade, men vi befinner oss mitt i krigshändelserna. Israel går ner lågt med 2 Mirageplan och avfyrar automatkanonerna c:a 200 meter från oss i havet. Vi tar det som en varning. Israel angriper ett amerikanskt signalspaningsfartyg. "Varning, lägg Er inte i." Vad som helst kan hända. Vi gör oss stridsberedda, fyller på alla våra magasin. Jag inser vikten av information och söker densamma på min kortvågsradio. Jag får in BBC Middle East program och den Israeliska arméradion, väl medveten att allt kanske inte är 100%.

Vi ligger nergrävda gruppvis varför jag samlar gruppcheferna varannan timme och när något dramatiskt händer. Israeliska arméradion sänder korta flashnyheter varvat med moralhöjande musik som ”Going over Jordan” och ”Havannah Gela Havanah Rannenha”.   

Israeliska arméradion rapporterar om stora framgångar på alla fronter. Israeliska fallskärmsjägare har återtagit tempelberget i Jerusalem. Israel skjuter med 6 pjäser bandburna Howitzer-batterier över och intill oss. Vi trycker i groparna. Vi blir mer och mer krigs- och stridsmedvetna. Vi är mitt i stridshändelserna utan att vara deltagare. Vi är neutrala, men blir vi angripna kommer vi att försvara oss. Jag ingjuter stridsmod i soldaterna. Det är definitivt en adrenalinkick att leva nära döden. Jag känner ingen rädsla, men är mer fokuserad på stridsledning. Jag informerar hela tiden om läget.

Den yttersta skyttegruppen utsätts för beskjutning. Gruppchefen begär att få besvara elden. Jag underrättar kompanichefen och anhåller att få besvara elden. Anhållan avslås. Ovanför vår strandgruppering fanns ett palestinskt luftvärnsbatteri. Det angreps av ett Israeliskt Hawker Hunterplan i flera angrepp, Lv-batteriet sköt inte dåligt. Spårljusen låg intill planet över och under. Till slutade luftvärnselden – batteriet var utslaget.

Som gammal spaningsplutonchef söker jag information och klättrar därför upp på en stege och ser mig omkring. Helt plötsligt börjar det vina i luften intill mitt huvud, kulor slår in i väggen så att cementen virvlar. Hastigt når jag markplanet, omtumlad men inte rädd.

Den israeliska arméradion sänder hela tiden snabba nyhetsflash som säger att kriget är slut. Israel har segrat på alla fronter. En israelisk löjtnant sa till mig ”Vi står med ryggen mot Medelhavet, vi måste vinna alla våra krig, annars är Israel förlorat”. Kanske en förklaring till israelernas skoningslöst hårdföra krigföring.

Bataljonen bryter upp och transporteras till hamnstaden Ashdod och därifrån med lastfartyg till Famagusta på Cypern och därefter med flyg till Sverige.

Vår insats har kritiserats för att vi misslyckades med vår uppgift. Krig utbröt. Folkrättsprofessorn Brink sade till mig vid ett tillfälle: DAN-NOR-SVE-bataljonerna hade en balanserande och krigsavhållande effekt. Krig hade utbrutit långt tidigare om inte våra bataljoner funnits på plats. Bataljonen gjorde ett bra jobb, vi förlorade inte en man. Däremot mycket materiel som förstördes under kriget. Gott ledarskap från bataljonschef till gruppchefer. Mitt ledarskap betygsattes med X99.

Lars Bylander

Skytteplutonchef

Stab/Trosskomp

FN Bat 31 G