Långpatrull i Kongo, mars 1961

I denna berättelse får vi ta del av Rolf Larséns minnen från långpatrullen i Kongo på bataljon 10 med 3 komp, 3 plut. Långpatrullen varade mellan 9 och 17 mars 1961.

Berättelsen är baserad på mina anteckningar som jag skrev ner varje dag under patrullen. Min uppgift som soldat var kulspruteskytt och prickskytt.

Avsikten med patrulluppdraget var att övervaka och observera hur långt Tshombes gendarmer hade förflyttat sig norrut mot Balubas områden och besöka missionsstationer i området. Avsikten var även att demonstrera FN:s närvaro inom området. Patrullen var den längsta, 9 dagar och 185 mil, som någon genomförde. 3 pluton var förstärkt med en del ”specialfolk”, tolkar, läkare samt stabsfotograf. Totalt omfattade patrullen ett 40-tal man.

Patrullens sammansättning, fordon, beväpning och sambandsmedel:

Plutonchef, löjtnant 2507 Torvald Fält

Stf plutonchef, sergeant 2508 Bengt Rahm

Sjukvårdare, 2509 Bengt Göransson

 1, 2, 3 och 4 grp

Tolkar, löjtnant 1679 Stig von Bayer och fänrik 2142 Per Brandström

Läkare, kapten 297 Bengt Veide

Stabsfotograf, furir 2134 Lennart Gullberg

3 jeepar

3 lastbilar

Beväpning:

Kpist med 6 magasin

Kulspruta m42B

Ag 3 (med kikarsikte)

Granatgevär CG

Pistol

Bajonett

Handgranater

Rökgranater

Kortvågsradio RA 120

Torsdagen 9 mars

Revelj kl 0400. Packade väskan och lämnade den vid lastbilen på vilken jag och tre till skulle åka. Kl 0500. Mat, choklad och ostsmörgås. Kl 0530. Uppställning, lt Fält informerade om dagens etapp. Kl 0545. Överlämning till bat-chefen överste Kjellgren, som framhöll hur viktigt detta uppdrag var och önskade oss lycka till. (Tack). Kl 0600. Vi startade med Jadotville som första delmål. Solen arbetade sig upp bakom horisonten och det såg ut att bli vackert väder. Kl 0800. Rast 5 min någon km innan Jadotville. Till Jadotville kom vi kl 0845. Alla bilarna tankades hos ”Fina” på aveny Astrid och färden fortsatte. Det började efter någon mil att regna. Vägarna blev såphala och såg till stor del ut som en illa plöjd åker. Solen kom fram igen och väglaget blev efter hand bättre. Men bra blir det aldrig då vägarna blir sönderkörda under regntiden. Vi passerade genom många mindre infödingsbyar, där folk vinkade och ropade åt oss. ”ONU eloppopå, ONU eloppåpå ane va na”. Kl 1100, tog vi matrast efter att några km innan ha passerat byn Mwepu-Busepa. Vi fick kokt korv och potatis. Efter 25 min fortsatte färden. Vi började klättra uppåt och vägen slingrade sig fram på bergskrön och ner i dalar.

En vacker syn var då vi svängde ner i dalen där byn Bunkeya låg. I den byn finns ett nunnekloster, där vi frågade om vägen. Nu fortsatte färden genom ett flackt bushområde där allt är sig likt. Inga byar såg vi heller från vägen, och det verkade rätt så dött. Vi fick stanna några gånger bla då en bil åkte i diket. En fick dras upp av en annan bil. Då vi inte skulle hinna fram till Mitwaba idag beslöt vi att stanna vid ett hotell, Chutes de Kiubo. Bredvid ligger byn Musabira och ett stort vattenfall. Det är floden Lufira som här med ett dån kastar sig utför stupen. Mycket grant.  

Här blev vi inkvarterade i små rum där vi ligger 7 st. På bilarna hade det dammat så att man var färgad av Kongos röda mull. Det var skönt att efter man tagit reda på en sängplats få ställa sig i duschen.Så var det dags för mat och det var, Fray Bentos Corned biff, potatis och ett äpple. Varje man fick dessutom lemonad eller Simba öl, jag tog Simba. Sedan var det dags att lägga sig för att orka upp i morgon. Då skall fallet filmas, bilar lastas och det är dags för nya äventyr. Ett par km ovan fallet finns flodhästar och i floden nedanför finns krokodiler. Fallhöjden är ca 35 meter, bredden ca 150 meter och flodens djup under fallet 40 meter.      

Fredagen den 10 mars

Revelj kl 0600. Fika och lastning av bilarna. Avfärd kl 0820. Det regnade och var dystert. Vägarna var som små bäckar, det flöt vatten på dem. Så småningom slutade regnet, men ingen risk att solen tittade fram. I går åkte vi genom eländig bush, och varje mil var sig lik. Idag kom vi ur den flacka landskapsbilden och färdades nu genom vackra dalar och upp på höga berg. Det var mycket vackert. På sina ställen såg man ner i vackra dalar där infödingsbyarna låg som en samling bikupor. På ett ställe flöt en å där det växte lianer och slingerväxterna hade snärjt in träden som med kläder. Fåglarna kvittrade glatt från buskarna. Nu började det bli tätare mellan byarna. Där stod både små barn och vuxna, de vinkade och skrek ONU, ONU. Vårt mål Mitwaba nådde vi kl 1415. Nu sken solen igen. Här skall vi ligga i en gammal biograflokal och i en krog. Vi städade och gjorde i ordning sängplatserna, sedan var det mat. Gröt och smörgås. Sedan var det dags för vapenvård. Middagen bestod av korvkaka med fruktkräm och Simba. I morgon skall en patrull ut ca 10-talet mil norrut. I natt går 3–4 grp vakt vid förläggningen. Mitwaba ligger på 1500m höjd och är utspritt på ett stort område. Det är mycket vackert runt omkring.

Lördagen den 11 mars

Revelj kl 0600. Mat kl 0630. Uppställning kl 0700. Gått vakt i natt kl 03-05. Efter uppställningen utgick en jeeppatrull, 1 o 3 grp. 3 jeepar till byn Djobo, ca 74 km norr om Mitwaba. De passerar då bla byn Tambo, där i onsdags en patrull ur katangaarmén blev anfallna av ANC soldater. Inga katangeser sårade men de lyckades ”tysta” en ksp. Om besättningen dödades eller ej vet de inte. Medan vi väntar på patrullens återkomst besöker vi ett område där de letar guld genom att gräva i marken och filmar den enastående utsikten ut över nationalparken De L´ Upemba. Kl 1200 återkommer patrullen utan missöden. De hade haft kontakt med gendarmer strax innan Djobo. ANC hade bränt en bro så de kom inte fram. Maten väntar, tankning av bilarna. Sedan går färden till byn Kisele där lastbilarna skall stanna.

Jeeparna skall fortsätta på patrull till byn Kishiale, och vända tillbaka till Kisele. Därefter går färden till Pweto, över byn Dobie, Luaza. Kl 1315 gick vi från Mitwaba med Kisele som mål. Efter ¾ timme började det att regna. Fick möte med en lastbil i bushen som fått bensinstopp, han fick av oss. Färden fortsätter. Vi åkte nu genom ett mycket kuperat landskap, där små åar skar igenom dalarna som blå band. Mycket vackra blommor och växtlighet. Vid 5-tiden brast vägen under en av lastbilarna.

Den sjönk i diket med vänstra hjulen. Medan vi höll på med den, sjönk en till, då han skulle backa upp till den som låg i diket för att bogsera. Från andra hållet kom två bilar med soldater ur Katangaarmén. Av dem fick vi hjälp så att vi kunde få upp bilarna. För att få fäste och fylla den dåliga vägen fick vi gräva, hugga träd och slänga under. Den ena bilen fick vi lasta av då lasten bestod av bensinfat. När de två lastbilarna kom loss åkte vi ca 600 meter innan samma sak upprepades, men nu i en nedförsbacke. Samma arbete igen. Sedan var det dags att slå läger. Tält restes, kocken ordnade till lite mat. Tord och jag låg i lastbilen. Klockan var vid 11-tiden när jag la mig.

Söndagen den 12 mars

Revelj kl 0600. Mat kl 0700. Kl 0800 åkte vi ut med jeeppatrull. 2, 3 och 4 grp. Målet var Kishiale. Vägen var bra i ca 1,5 mil. Strax efter byn XX svängde vi in på en nyhuggen väg, den var uppkörd av gendarmer. Redan efter någon km fastnade en jeep i en lång lersträng. Vi fick baxa, gräva, dra, slita och bogsera med en annan jeep innan vi kom loss. Så där höll det på hela denna väg. När vi kom ut på en annan äldre väg blev det bättre. När vi förflyttade oss genom sumpmarkerna blev vi anfallna av tsetseflugor i stora svärmar. Här fanns ingen sömnsjuka som tur var, men det var obehagligt. Dom bet till och med genom kläderna. När vi kom till byar var de folktomma? Efter en stund kom det fram någon modig ur lokalbefolkningen och när de fått reda på vilka vi var kom alla fram ur djungeln.

När vi kom till balubas land, låg det vägspärrar på var hundrade meter. Till största delen var det fällda träd och på en del håll var det så kallade ”elefantgropar”. Vi fick köra runt om dem för att komma fram.Här var det djungel, där apor, papegojor och pärlhöns flög iväg mellan träden. Det fanns en hel del fåglar som vi ej kunde identifiera. Mycket vackra. Det var rätt kuperad terräng så att utsikten kunde man inte klaga på, de gånger vi åkte. Till största delen satt vi fast i dynga.  Många brända byar åkte vi igenom. Ogräset växte vilt där infödingarna förut haft sina små ”täppor”. De första byarna var balubas verk. Lite längre norrut hade gendarmerna härjat. Att de var senare brända syntes på ruinerna där sotet ännu inte hade spolats bort av regnet.

Till Kishiale anlände patrullen vid ½ 4 tiden. Där låg en pluton gendarmer förlagda och med osäkrade eldberedda vapen i sina eldställningar. När de såg att det var ONU kom de strax fram och såg enbart glada ut. Vi pratade med dom ett tag och filmade byn. Den hade balubas bränt men gendarmerna hade gått tillbaka och gjort eldställningar. Så gick då färden tillbaka samma väg. Nu hade vi både mörkret och den dåliga vägen att kämpa med. Men det skulle visa sig att vi hade lärt oss hur vi skulle ”ta” dyhålen. Hemfärden gick fantastiskt bra, inga fastkörningar så vi behövde bogsera. Vi anlände till lägret och den där, i spänning, väntande 1 grp. Det var beräknat att vi skulle vara tillbaka vid kl 13. Nu var vi stället 6 timmar försenade, och anlände hem vid kl 2000. 

Medan vi varit borta hade ett FN-flygplan med meddelanden flugit över lägret och kastat dem. Det var från HQ, och där stod att balubas av ANC-trupper fått order att utrota alla ONU-förband utom nigerianerna. Svenskarna räknas som utklädda belgare.

Vi i 3 plutonen fick uppmaningen att ej åka upp till Djobo, där vi var i lördags. Inte heller fick vi åka till Kishiale, där vi var idag, då det kunde tänkas att balubas eller ANC skulle anfalla.

Efter att ha ätit kröp vi till kojs. Senare på natten blev jag väckt för att gå mitt vaktpass mellan 03–05. I morgon skall vi fortsätta till först Dubie, innan vi fortsätter färden till Pweto.

Måndagen den 13 mars

Som vanligt upp kl 0600. Mat och packning av tält mm. Kl 0800 stack vi iväg. 4 grp åker även idag på jeepen, jag trivs bäst där då det går att filma vid de flesta gånger bilen stannar till. Det gick fint vägen var bra. I byn Kibemba stannade vi till för att fotografera och dela ut lite leksaker till barnen. Sedan åkte vi vidare. Allt gick bra till några mil från Dubie, då lastbilarna fastnade. Efter ett par timmars slit kom vi loss och kunde fortsätta. Det följde flera ställen där det kunde blivit ”tvärnit”. Vägen blev sedan riktigt bra. Då började det att regna. Vi på jeeparna blev förstås blöta. Vägarna blev strida bäckar men bilarna tog sig fram. Någon mil från Dubie slutade regnet. Vi var framme vid byn Dubie. Nu fortsatte vi fram till Dubie´s missionsstation där vi fick husrum och kocken ordnade till mat. Klockan var ½ 4 då vi började att lasta av utrustningen, tältsängar, väskor mm. Vi var när vi kom hit smutsiga, skäggiga och såg inte vidare trevliga ut. Men rakhyvel, vatten och tvål gjorde underverk. Vi hade inte tvättat oss på två dagar, och hållit på att gräva, dra och slita på lortiga bilar. Skorna var som lerklumpar på fötterna. Inte utan att det behövdes en grundlig tvagning. Här ligger vi inomhus och det är bra då det inget vidare är att tälta då det regnar. I natt skall vi höra på VM-matchen Ingo-Floyd kl 06. Imorgon fortsätter vi till Pweto. Därifrån skall en jeeppatrull utgå till Mwenge. Har nu varit ute och lyssnat och sett på när missionsskolans elever, pojkar i 10–12 årsåldern sjunga och dansa sina landssånger. Det är sådana minnen man aldrig glömmer.

Tisdagen den 14 mars

Kl ½ 6 upp för att höra på VM-matchen. Gick dåligt att få in våglängden men på en engelsk station hörde vi resultatet. Kl 0700 åkte vi iväg. Vägarna var nu bra och det gick undan värre i nerförsbackarna. Det var något uppför i början men det nästan bara utför till ngn km från byn Luansa, där två jeepar stack ner till missionsstationen. Lastbilarna fortsatte till färjan vid sjön Lac Moero.

Färjan ligger strax innan Pweto över floden Luvua. Vi åkte till Luansa som låg på sluttningen till sjön. Mycket vacker plats. Efter någon timmes väntan kunde vi fortsätta till färjan.Nu hade vi på den ena jeepen fått extra last, 3 infödingar med två små barn. De skulle med till sjukhuset i Pweto. Det blev trångt om utrymmet då de skulle ha med sig allt sitt bagage. 4 säckar mjöl och ett par stora knyten. Det gick i alla fall bra på de mycket kuperade och rätt dåliga vägarna. Vid färjan fick vi vänta ett tag innan det blev vår tur.Ja, så var vi då i Pweto. 3 ggr har jag packat för att åka dit, nu var man då äntligen här.

Förläggningen var samma som när detachementet fanns här. Det samlades en massa barn som sjöng för oss. Efter att vi ätit mat, ordnat förläggningen mm åkte vi och hämtade vatten vid färjläget. På kvällen hade vi lägerbål, barnen sjöng sina hemlandstoner och vi våra.

Pweto är en långsträckt by med sjukhus och kyrka. Ligger mycket vackert vid sjön Lac Moero´s nordände. Bakom vår förläggning ligger en by med bara spetälska. Det är inga vackra syner som möter en där. I morgon skall en jeeppatrull gå till Mwenge vid 7-tiden. Det blir 1-2-4 grupperna då 3 grp redan varit där. Får se om det går att köpa en båge med pilar vid byn Kabansa. Vädret var idag inget vidare. Mycket småregnande.

Onsdagen den 15 mars

Revelj kl 0600. Mat kl 0630. Kl 0700 utgick patrullen till Mwenge.Det var 1-2-4 grupperna som stack iväg. Vägen var bra och farten var hög. Det var rätt kuperat och vacker utsikt. Någon rast tog vi inte. Det enda uppehållet blev då en lastbil blockerade vägen. Fram med spadar och gräva bort en bit av vägbanken så jeeparna kunde ta sig fram. Det var rätt kuperat och man hade fin utsikt på sina håll. Många byar passerade vi, där folket jublade. Här uppe är svenskarna populära då vi har hjälpt dom mot balubas många gånger. Bland annat vid nyåret.

Resan gick bra och vid 10-tiden var vi framme vid vårt mål Mwenge. Här låg det gerdarmer förlagda i nyuppförda gräshyddor. Efter att ha pratat med dom ett tag var det dags att ladda ksp och aptera handgranaterna, 2 per man. ½ 11 åkte vi över gränsen till balubas territorium.

Vi hade nu högsta beredskap, och det var en viss spänning i luften. Här kunde allt hända ca 20 km in i området, där balubas lurar bakom varje buske och i det höga elefantgräset. Vi passerade några brända byar, där naturen snabbt tagit tillbaka vad den en gång förlorat till sina svarta bebyggare. Vi kom fram till ett vägkors där ett meddelande hängde i en plåtburk. På det stod det skrivet, av folket som lever på gränsen till balubas land, att de inte vill slåss utan leva sitt liv. Men ville inte balubas sluta fred utan kriga skulle de bli bemötta med samma mynt.

Vi kom längre och längre in i ”ingenmansland” ännu hade vi inte sett några av de fruktade balubas. Vi passerade flera brända byar med alla sinnen på helspänn och vapnen klara, om….

Vi kom fram till vårt mål, Mwpanga utan att ha sett några balubas. Broarna över små bäckar var bortrivna så att vi fick åka runt och över på andra ställen. Vi vände nu för att åka tillbaka till en stigförgrening och ta den andra stigen till en plats som kallas Mya Mwpanga. Dit fram kom vi inte utan fick vända efter ett par kilometers färd. Bron var bränd över en å och slänterna var tvärbranta, omöjligt för jeeparna och ta sig fram. Så det vara bara att vända kylaren mot Mwenge. Efter att där ha tagit rast, gjort patron ur på ksp, fortsatte färden hemåt till Peto. På hemfärden frågade vi efter pilbågar i flera byar men de ville inte sälja då de hade så få.

I en by stannade vi extra länge för att dela ut leksaker till barnen. Även de äldre blir mycket glada åt tex en ballong. Medan vi höll på där kom ett ONU-plan, DC3, och dök ner över oss. Ett nytt meddelande slängdes ner, och där stod att ”detachement Fält önskades lycka till, hoppas allt väl, fullfölj uppdraget. Överste A Kjellgren”. Väl hemkommen till Pweto, i regn, kunde man gå tidigt till vila. På natten skulle jag gå vakt. Nästa dag börjar hemfärden.

Torsdagen den 16 mars

Strax innan kl 0400 stack den första lastbilen iväg till färjan. Sedan följde de andra efter, efterhand som de blev klara. Färden gick med en jeep och lastbil till Luansa, där ett par bensinfat skulle lämnas. De andra väntade vid en by. På missionsstationen blev vi bjudna på saft och kakor, sedan var det dags att åka igen. Resan gick mycket bra på vägar där vi inte åkt förut. Vårt mål var nu Kiubo-fallen där vi låg första natten. Även nu passerade vi flera byar där folk vinkade och skrek. Vi kom fram efter en snabb färd på rätt bra vägar. Ja, en fastkörning var det då en av lastbilarna åkte ner i diket helt utan anledning. Det var skönt att komma fram och få tvätta av sig leran. Det regnade hela eftermiddagen så man var inte alltför fager i ansiktet. Man var även rätt trött, då det varit en lång dag.

Fredagen den 17 mars

Efter att ha fotograferat fallen blev det uppställning. Jag var plaskvåt efter att ha varit vid floden nere under fallet. Åkte även båt (urholkad trädstam) med en infödd ut på floden och filmade. Nu skulle vi direkt hem till E-ville över J-ville. Färden gick mycket bra då vägarna hade blivit bättre efter regnet konstigt nog.

Vi såg flera apflockar på färden, bland annat två stora babianer som hoppade över vägen framför jeepen.Till Jadotville gick det på rekordtid. Sedan var det asfalt hela vägen till E-ville så att en timme tidigare än beräknat var vi hemma i E-ville efter att ha åkt nästan 200 mil, under 9 dagar, på de mest urusla vägar. Våra indiska ställ stod för sig själva av smuts. Materielvård behövdes det också. Det var skönt att vara tillbaka på campen igen.

Nedskrivet av Rolf Larsén i november 2005. Fotomaterial ur Larséns arkiv

Från långpatrullen finns även material ur veteranerna Rolf Larsén och Tommy Nilssons filmer. Produktion: Tommy Nilsson. Se filmerna genom att klicka på titlarna (Youtube, öppnas i nytt fönster):  Katanga 1961 UN troop in the mud samt On Katanga roads March 1961

Personliga ”minnesbilder”

Att vi vid två tillfällen blev ”uppletade” av flygplan och fick meddelanden nedkastade berodde på de mycket dåliga förhållanden som rådde för att få kontakt via vår kortvågsradio, Ra 120, med campen i Elisabethville. Det hade uppstått stor oro på 3 kompaniet och i bataljonsstaben hur vårt uppdrag förflöt eftersom de inte fick ngn kontinuerlig rapportering via radio som var meningen. Man befarade att vi råkat ut för sammandrabbningar med balubas.

Söndagen den 12 mars, vid patrulluppdraget till Kishiale kom vi tillbaka 6 timmar efter beräknad tidpunkt, långt efter mörkrets ankomst. När vi kom tillbaka till tältlägret, vid Kisele, där de övriga oroligt hade väntat blev det stor glädje. De var övertygade om att ”något hemskt” hänt oss. 2516 Ekstrand ur 1-grp grät öppet av lättnad när han delade ut den omvärmda maten.

Under vår patrull den 15 till Mwpanga, kunde en allvarlig olycka inträffat. Vi hade laddat kulsprutorna och stannade till under förflyttningen. I den sista jeepen fanns 2 grp med ”soldat” som ksp-skytt. Efter uppehållet när deras jeep ”drog igång” tappade ”soldaten” balansen och tog tag i kulsprutan som inte var säkrad. Han avfyrade då en skur tätt över huvudet på oss som var framför, vi kände vinddraget. Det var bara tur att ingen blev träffad.

”Soldaten” utmärkte sig även tidigare. Jag hade under nedtagning av tält och lastning inför avfärd på morgonen lagt min kpist på vår, 4 grp:s, jeep. Under tiden kom O. och flyttade min kpist till en grenklyka i ett träd, han trodde det var 2 grp:s jeep. Jag upptäckte detta först efter ca 2 km färd att min kpist saknades så vi fick vända och åka tillbaka och hämta kpisten som hängde kvar. Varken lt Fält eller jag var speciellt roade av detta. Jag hade naturligtvis stor del i detta, en god soldat lämnar inte vapnet utan uppsikt.

När vi stoppades av vägspärrar, fällda träd och väl maskerade elefantgropar för att förhindra vår framryckning var vi hela tiden vaksamma och beredda på anfall. Några byar var folktomma när vi åkte in i dom. När våra tolkar med ”hög röst” på swahili meddelade vilka vi var kom efter en stund de modigaste fram. När vi klargjorde att vi var FN trupp, visste dom inte vad FN var för något? När tolken pratade med dom om ”frihet” undrade de hur länge friheten skull vara? Dom ville börja jobba och tjäna pengar igen för de hade de inte kunnat göra sedan ”friheten” kom?

17 mars. Det var spännande att åka ut i en urholkad trädstam vid fallet i Kiubo. Inte långt från båten låg krokodiler och iakttog oss.

Det var väldigt tacksamt att dela ut leksaker till barn i byarna. De äldre skrattade, så tårarna rann, när Fält blåste upp en ballong och tappade den. Den flög iväg in bland folket och de blev först rädda sedan kom skratten. De hade aldrig sett en ballong förut.

Den mat vi hade med oss bestod, till största delen, av amerikansk proviant ”Six in One”. Varje kartong var mat för ”sex man en gång”. Tankning av bilarna gjordes med handpump direkt ur de bränslefat vi hade med på lastbilarna. Vattenrening gjordes med hjälp av handdrivna vattenreningsaggregat och reningstabletter.

Under patrullen sköttes kommunikationen med de infödda främst av tolken lt Stig von Bayer på swahili. Stabsfotografen, Gullberg, fotade och filmade under hela patrullen. Undrar var detta finns idag? Krigsarkivet? En del av de bilder han tog finns med i några böcker om Kongo. Vissa filmsekvenser från patrullen till Kishiale finns med i FN-filmer om Kongo.

Ur 4 grp var inte 2541 Engelbrektsson med på patrullen. Han var engagerad med sin hund på annat uppdrag.

Efter utlyst fotoförbud av sergeant Rahm ropade han ibland, ”Larsén, vilken bländare är det?” ”Bländare 8 sergeant”. Soldaten hade kamera med ljusmätare.

I Kisele under ett vaktpass på natten, mellan 12–13 mars, vid 3-tiden, upptäckte jag ”lysande flugor som vandrade i luften” de kom ifrån sidan och korsade över vägen ca 50 m framför jeepen där jag stod. Jag smög fram, ljudlöst och utan att upptäckas, och såg ett 10-tal flyktingar, två familjer, korsa vägen längs en stig. Det var deras glöd i en metallkorg att göra upp eld med, som lyste i mörkret som jag sett. De fick fortsätta mot sitt mål, vad det nu var.

Vid de fastkörningar som var mer regel än undantag, deltog alla i arbetet utan knot. Alla visade mycket stor uthållighet och tålamod vid de utomordentligt svåra vägförhållandena med ständiga fastkörningar.

Det var fin stämning hela patrulluppdraget och mycket bra förhållande mellan befäl och soldater med respekt för varandra. Inga konflikter uppstod trots stundtals mycket pressade förhållanden. Troligen är detta patrulluppdrag ett av de bästa minnena, hos oss som var med, under vår Kongovistelse.

När vi låg i Pweto vid spetälskelägret gav jag en liten grabb pengar så att han kunde köpa en skjorta. På kvällen kom han och sökte upp mig i förläggningen med ett knippe bananer som tack, det värmde!