I nästan 15 år drev Sverige ett sjukhus i Libanon under UNIFIL:s mandat – Swedish Medical Company, eller Swed Med Coy. Det var en stor anläggning med helikopterplattor, ambulansbilar, tandvård, operationssalar, apotek och mycket mer. L09 tog 1984 emot ca 800 vårdsökande varje månad. Drygt ett år senare, när L11 hade tagit över var siffran över 1 000 patienter per månad. Svenskarna kunde hantera allt från lätta infektioner till komplexa njuroperationer.

UNIFIL befann sig i ett krigsdrabbat och instabilt område och denna verklighet avspeglades i vad Med Coy:s patienter ofta behövde hjälp med. Akuta skott- och splitterskador var en del av vardagen. När larmet gick skulle personalen stå redo på endast några minuter.

Kvällen den fjärde april 1984 började som vilken annan för Ibrahim Ayoub. Han var hemma med sin höggravida fru Masdih. De två var inte kombattanter eller på annat sätt associerad med den ena sidan eller andra. Skottlossning förekom ofta och denna natt var inget undantag. Plötsligt flög en kula genom väggen och träffade Ibrahim i låret – den färdades rätt igenom hans underliv och åsamkade honom livshotande skador. Larmet gick till Italair som på endast en halvtimme lyckades hämta och leverera Ibrahim till Swed Med Coy.

Traumakirurgerna arbetade hela natten. De uppskattade hans chans att överleva till kring 50%. Operationen gick så pass bra som den över huvud taget hade kunnat göra – Ibrahim överlevde och verkade börja återhämta sig. Men faran var långt från över och bara några dagar senare behövde han akutopereras igen då en större kärlblödning bröt ut. Även detta klarade han och den långsamma återhämtningen kunde börja, Ibrahim behövde stanna på sjukhuset ända tills slutet av maj. Åtta månaders gravida Masdih lämnade inte sin makes sida för en sekund genom processen. Sagans slut var förbryllande perfekt. Den 23 maj ansåg läkarna att Ibrahim var stark nog att gå hem – klockan 02.10 den 24 förlöste kirurgen Douglas Falk deras dotter. Ibrahim var mycket tacksam till personalen på Swed Med Coy och menade att vården varit utmärkt. Personalen var väldisciplinerad och kunnig.

Ibrahim lovade att han skulle berätta för sina barn och barnbarn om hur väl omhändertagen han blivit. Skadan har inte förstört hans humör. Han talar glatt med personalen och umgås med sin fru. Den nyfödda dottern Eva är givetvis i centrum.

“Historier som denna räcker egentligen som motivering för vår närvaro i Libanon. Utan Swed Med Coy hade Ibrahim knappast överlevt och ännu en libanesisk familjetragedi hade varit ett faktum

 Nu blev det i stället liver i form av ett nyfött barn och en läkt människokropp som besegrade döden.”

Det finns flera berättelser som den om Ibrahim. Swed Med Coy:s arbete gav goda resultat och ledde till att den svenska närvaron fick ett gott rykte i regionen. De gjorde mer än vad de egentligen behövde enligt sina tilldelade uppgifter och instruktioner. Jan Anderlund som var på plats som FN-observatör skriver i sin självbiografiska bok Svensk FN-observatör i Mellersta Östern berättar från Syrien, Libanon och Israel om hur detta direkt kom att påverka honom i hans arbete.

“Jag fick själv flera gånger stöd och backup i hotfulla situationer från sådana lokala personer som förklarade för olika ledare i små ”terrorgrupper” (motsvarande) från bybefolkningen att jag var svensk och mig skulle man inte röra utan låta passera och sköta mitt jobb.”