gaza 1959, volkswagen och ETT PAR tofflor

De veteraner som Fredsarkivet kommer i kontakt med berättar om olika skäl till varför man valt att göra utlandstjänstgöring. Inte sällan nämns skäl som att man vill ”göra sin del” eller att man vill ”uppleva ett äventyr”. Egentligen finns det nog lika många skäl som antalet tjänstgörande soldater. Nedan berättar Per-Åke Strandin, Stockholm, om sin tjänstgöring vid bataljon VI (april till oktober 1959) i Gaza. 

Jag gjorde mesta delen av mitt ”lumpen” på stabsfurirskolan vid I 14 i Gävle 1958 med löjtnant Berndez som chef. Trots min lite uppstudsiga stil kom löjtnant Berndez och jag väldigt bra överens och jag uppförde mig tydligen så pass att jag fick rådet att åka till FN-bataljonen i Gaza för sex månader.

Rykten gick om att man kunde tjäna ihop till en Volkswagen på dessa sex månader – och det var ju en rasande bra idé för mig som hade tagit körkort året innan.

Så jag anmälde mig, utrustades i Strängnäs på I 10 med material, kläder och en hel mängd sprutor i armar och skinkor.

DC6-an landade i El-Arish där värmen och helt främmande dofter (odörer) slog emot oss när vi steg iland.

Jag tjänstgjorde på bataljonsstabens underhållssektion med mycket beställningar och resor till den kanadensiska underhållsbataljonen i El-Arish.

Så långt möjligt ville de flesta på staben ner till ”beachen” för att sola och bada. Många sparade verkligen till en Volkswagen genom att inte göra något annat. De blev något brända av solen.

Vi hade 3 veckors semester på en 6-månaders period och jag ville ju utnyttja detta till resor till Kairo, Port Said, Beirut, Cypern och Jerusalem. Det blev intressant och spännande.

När jag kom hem efter de 6 månaderna hade jag definitivt inga pengar som räckte till en Volkswagen men det räckte till någon månads drönarliv i Stockholm. Jag hör fortfarande min mammas upprepade maningar ”du måste börja jobba nu, Per-Åke! Du kan ju inte bara gå här och förstöra pengarna du har kvar”.

Jag märkte själv hur börsen blev tunnare och tunnare. Innan jag fick ett jobb hann jag dock investera i ett par snygga tofflor för kvarvarande slantar.

Tofflorna finns inte kvar nu efter 60 år.

Per-Åke Strandin