Den första tiden i Paphos

Inför våren 2020 har Fredsarkivet för första gången mottagit en praktikant. Sofia heter jag som har fått denna fantastiska möjlighet och jag är väldigt tacksam över att få ta del av och vara med om att berätta så många personliga upplevelser.

Med anledning av att veterandagen i år uppmärksammar Sveriges insats på Cypern, så kommer jag under våren att fokusera särskilt på detta. I följande inlägg tänker jag börja med en introduktion av UNFICYP samt berätta lite kortfattat om hur tiden kunde vara för de svenskar som först kom till ön.

Efter våldsamma strider på Cypern mellan den grekcypriotiska och den turkcypriotiska befolkningen, fattade FN:s Generalsekreterare U Thant en 4e Mars 1964 beslutet om att UNFICYP skulle formas. UNFICYP, United Nations Peace-keeping Force In Cyprus, skulle verka för att hindra den splittrade befolkningen från strid och bevara freden- en uppgift som skulle visa sig vara minst sagt långdragen, våldsam och upprivande.

Redan under de inledande diskussionerna kring ett aktivt ingripande på Cypern i Januari 1964, kom Sverige på tal som tänkbar deltagare i UNFICYP. Den grekcypriotiska presidenten, Ärkebiskop Makarios III, ville försäkra sig om att en eventuell ingripande part skulle ställa sig neutral i konflikten vilket han ansåg att till exempel Sverige skulle kunna göra. Sverige hade dessutom skaffat sig ett rykte som särskilt skickliga från sina tidigare insatser i Gaza och Kongo. Den första bataljonen, XXIVC, som bestod av totalt 953 man blir därför tilldelad den mest oroliga regionen på ön, den västliga zonen Paphos.                      

Under tiden i Paphos var den svenska bataljonen förlagd i tält med hänvisning till de Brittiska suveräna territorierna för underhållstjänst. Bataljonschef Överste Jonas Waern, tidigare brigadchef i FN:s Kongostyrka, delade upp bataljonen i tre områden. Ett kompani placerades i Paphos/Ktima, ett kompani i Polis, och två kompanier i Xerox/Lefka. Stabs- och trosskompaniet förlades mellan Xeros och Lefka och bataljonsstaben i Xeros. På bilden nedan kan vi tre svenska FN soldater posera framför sitt tält i Ktima.

Det tilldelade distriktet var som sagt mycket oroligt. ”A tough assignement” enligt generallöjtnant och generalsekreterarens personlige representant i Cypernfrågan, Prem Singh Gyani, under mötet då placeringen fastslogs. Terrängen var bergig vilket den svenska radioutrustningen inte alls var anpassad för. Dessutom var vägarna i mycket dåligt skick och saknade skyddsräcken och beläggning. Endast en ordentlig väg fanns, vilken undvek hela den massiva bergskedjan och slingrade sig längst med kusten. Framkomligsvårigheterna och den bristande radiouppkopplingen ledde till att kommunikationsmöjligheterna lämnade mycket att önska, och bidrog såklart till ett ytterligare försvårat fredsarbete.

Här syns en svensk soldat på patrull i Kyreniabergen. Visst ser det ut som om han mekar med radion?

Uppdragen varierade mellan eskort- och övervakningsuppdrag till väpnat försvar mot direkta anfall. En soldat i bataljon XXIVC, berättar om när han själv tillsammans med sin kollega, blir beskjuten på midsommardagen 1964.  De befann sig på ett fält vid en dalgång och övervakade turkcypriotiska kvinnor som plockade rotfrukter. Precis innan tas en bild på en tillsynes bekymmerfri och barbröstad soldat, som ovetandes av vad som lurar runt hörnet ler in i kameran. Under bilden skriver står det skrivet;

”Sjögren midsommaraftons morgon 1964 då han o jag blev beskjutna av grekcyprioter just här. Bilden togs strax innan.”

Den svenska insatsen på Cypern utmärker sig på flera sätt. Insatsen var den första insats där kvinnor var delaktiga och den första insatsen där det fanns en civil  polisavdelning.  Den svenska civilpolisen, SWEDCIVPOL, blev kvar på Cypern fram till 1993, fem år efter att den  militära styrkan hade avvecklats. Ovärderliga fördelar som den militära insatsen också kunde utnyttja, var resultatet av den civila polisstyrkan arbete. Genom sin närvaro i byar och genom samtal med befolkningen framkom underrättelseinformation som den militära insatsen också kunde dra nytta av. Informationsflödet skedde naturligtvis i båda riktningarna, och utbytet med de olika perspektiven ledde ofta till ett produktivt samarbete. Flera berättelser om tiden i SWEDCIVPOL finns bevarade i våra veteranarkiv, bland annat en berättelse om en kidnappning som skedde i en by norr om Nicosia. Den grekcypriotiska kvinna som tillfångatogs när hon en kväll var ute med sin getflock hittades senare inlåst i en turkcypriotisk by inte långt där ifrån. Kvinnan kände folket i byn och hittades både fysiskt och psykiskt välmående. Hon kunde med hjälp av bland annat civil polisen ta sig hem igen tillsammans med getterna. Motivet bakom kidnappningen blev aldrig helt känd, dock finns det anledning att tro att en ekonomisk fejd mellan de två byarna kan ha ägt rum och att en lösensumma för kvinnan med getflocken söktes. Bilden nedan fångar ett ögonblick under en SWEDCIVPOL-patrull i Kyreniabergen. 

Under sensommaren eskalerade situationen för svenskarna i Paphos. Bataljon XXVIC som anlände i juli, mötte ett anfall från grekcyprioter i Tillyrien i den norra delen av distriktet. Under pågående strider evakuerade de svenska soldaterna cirka 300 kvinnor och barn från byarna i området. Sverige fortsatte att delta i striderna, som efterhand övergick till en ekonomisk blockad mot turkcypriotiska samhällen i ett försök till utsvältning. FN bryter blockaden på grund av den humanitära kris som uppstod när matransonerna ligger på gränsen till svält. Tillslut hävs blockaden av den Grekcypriotiska presidenten i mitten av september 1964. En hoppfull utveckling för FN, men tyvärr skulle det visa sig att detta bara var början av den konflikt som med sina 27 år skulle komma att bli Sveriges hittills längsta FN insats.