Från Libanon till Kuwait

Eldupphör sluts mellan Irak och Kuwait 1991 och FN etablerar en observationsstyrka (UNIKOM) vid gränsen där Sverige bidrog med en mindre kontingent (KW01) vilken förstärktes från Libanon.

UNIKOM sattes ihop i all hast och logistiken bestod till stor del av vad än amerikanarna kunde avvara. När det svenska detachementet från UNIFIL anlände fanns det inga större bekvämligheter. Myggnät, tält, sovsäckar, och britsar – allting uppställt i en av kriget skonad lagerlokal.

I minnesboken KW01 återges berättelser från FN-observatören Major Jan Mörtberg. Precis innan landning i Kuwait City blir allt kolsvart. Tjock och ogenomtränglig rök omfamnar flygplanet. När han i juni tillsammans med sina medresenärer staplar ut på landningsbanan var det kring 35 grader varmt. ”Vrak av bilar och stridsfordon, militära transportflygplan och sönderskjutna delar av flygplatsens byggnader gav oss ett första intryck av hur det skulle se ut i området.”[1]

Några månader senare, i oktober, har Mörtberg bestämt sig; av allt Saddam Hussein har gjort så är dessa vedervärdiga oljebränder det värsta.

Vid detta lag är den krävande arbetsmiljön en vana. Utöver den rena värmen häver oljefälten ut smutsigt och lungskadligt sot. Om inte det räckte så är även hörseln ständigt hotat, brinnande oljebrunnar är bedövande högljudda. Eldsvådorna kan nå så mycket som 50 meter upp i luften med ett dån som från en jetmotor. På denna oktoberdag släcks en brunn.

Oljan slutar visserligen inte spruta för det, men det blir i alla fall tyst.Tiden från Mörtbergs ankomst tills denna oktoberkväll har varit en salig blandning av hög aktivitet och totalt lugn. De flesta av bränderna har släckts, och sommarvärmen har dragit sig tillbaka från sin topp kring 50 grader i skuggan. Is har således varit en populär vara från transportplutonens leveranser till observatörerna.

Kuwait och Irak sköter sig till allra största del väl längs gränsen, minor och liknande är bortröjda i sådan mån att observatörerna kan röra sig förhållandevis fritt längs vissa vägar. Men långt ifrån alla minor är omhändertagna. Flera irakier riskerar liv och lem för att plocka hem minor, vapen, och annan ammunition. En stridsvagnsmina kan säljas för så mycket som 40 kronor i Irak enligt Mörtbergs uppgifter. Nästan dagligen så blir det upp till FN-styrkorna att evakuera svårt sårade personer som konsekvens av denna handel.

Kuwaitkriget

Den 2 augusti 1990 invaderar Irak sitt grannland Kuwait. Natten den 3 kapitulerar Kuwait. Kriget är dock långt från över, en USA-ledd koalition med över 30 deltagande länder planerar en motinvasion. Denna inleds den 17 januari 1991 med en storskalig flygoperation. Några veckor senare påbörjades markanfallet som besegrade Irak på under 100 timmar. Det svenska bidraget var förhållandevis litet med ett fältsjukhus i Saudiarabien dit sårade koalitionssoldater skulle kunna evakueras. Inte för att det blev så många sådana, Iraks armé gav vika avsevärt mycket fortare än vad man förväntat sig.

Koalitionen uppnådde sitt mål med att kasta ut Saddam Husseins styrkor från Kuwait men regionen var inte stabiliserad. Gränsen mellan Irak och Kuwait var omtvistad och som bekant så uppdrogs UNIKOM med att observera området. Svenskarna var med och bidrog till denna observatörsstyrka med en hastigt ihopsatt underhållspluton. För att bistå denna skickades i april ett transportkompani från UNIFIL (FN:s uppdrag i Libanon) i väg på en över 1 500 km lång resa.