Fred uppstår – har någon sagt – då människor blir annorlunda! 

I Fredsarkivets rika bestånd finns bland annat bataljonstidskriften Djungeltelegrafen som gavs ut i samband med Sveriges insats i Kongo 1960–1964. I Djungeltelegrafen nr 18, torsdag den 30/3 1961, kan man läsa nedanstående stycken i samband med medaljutdelningen till bataljonen (Kongo X) som genomfördes måndagen den 27 mars 1961. Efter medaljutdelningen höll bataljonspastor Lennart Sydhoff korum.

Lennart Sydhoff föddes den 23 juni 1920 i Hedvig Eleonora församling, Stockholm, och gick bort den 14 april 2003 på Ekerö. Lennart var bataljonspastor med kaptens grad och tillhörde bataljonsstaben under Kongo X. Lennart blev senare kyrkoherde för Sånga, Skå, Färentuna och Hilleshög på Ekerö.

Lennarts tal innehåller många stycken som är lika aktuella i dag, som för snart 60 år sedan. Titeln på detta inlägg: ”Fred uppstår – har någon sagt – då människor blir annorlunda” är hämtat ur Lennarts kloka uppmaning till de svenska FN-soldater som precis mottagit den då nyinstiftade Kongo-medaljen av den irländske generalen och militäre FN-befälhavaren i Kongo – Seán Mac Eoin. Lennarts tal innehåller även en uppmaning om att man måste kämpa och arbeta för att behålla freden: ”Freden består inte av sig själv! Man får den inte gratis! För den måste man kämpa!” […] ” Vi måste kämpa lika hårt för att bevara freden”. Det här är perspektivgivande ord. Folke Bernadotteakademin verkar också för detta mål genom att aktivt arbeta för fred, säkerhet och utveckling.

Veteraner som tjänstgjort som bataljonspastor får gärna höra av sig till Fredsarkivet för att berätta om sina erfarenheter och kanske lämna in material för digitalisering. Pastorerna har genom sin roll spännande perspektiv att bidra med, och detta är något vi vill ta till oss på Fredsarkivet.

Utdrag ur Djungeltelegrafen nr 18, torsdag den 30/3 1961. Korum med bataljonspastor Lennart Sydhoff:

På baksidan av de medaljer, som vi nu fått står det: ”In the service of peace” – ”I fredens tjänst”.

En liten pojke frågade en dag sin pappa, hur krig egentligen uppkommer. Pappan, som råkade vara nationalekonom och en lärd man, svarade att det är en mycket invecklad historia – det beror på ekonomiska, sociala och politiska faktorer. Pojken blev just inte klokare av svaret. Men så hände sig efter en stund, att han råkade i luven på sin bror. Och nu var det mammas tur att gripa in och skilja dem åt. Och när de lugnat sig sade hon. ”Det är så här krig uppkommer, människor och nationer som inte kan hållas sams – de råkar i krig med varandra”. – Och det begrep pojken!

Vi lever in en underlig tid. Den är full av motsägelser! En tid som mer än någon annan i historien talar om fred, men rustar för krig. En tid där man inte ens kan enas om, vad som menas med fred! Somliga nationer menar med fred ”krigets fortsättande med andra medel…” En tid då världen, som aldrig tidigare är splittrad i två hälfter, som inte kan, och inte ens vill ensas, men där ett storkrig skulle betyda undergång, antagligen för båda. En tid som hunnit så fantastiskt långt på vetenskapens och teknikens område – men som när det gäller att samarbeta nästan står kvar på stenåldersstadiet! En tid som kan klyva en atom, men inte ena en värld, skicka upp raketer till månen men inte skapa fred på jorden.

Fred uppnås djupast sett inte genom förhandlingar och traktater! Fredstraktater är ofta, när det gäller inte mera värda än pappret de står skrivna på! Fred uppstår – har någon sagt – då människor blir annorlunda! Grundproblemet är nämligen inte av ekonomisk, social eller politisk natur – grundproblemet ligger i människan själv! Vi är soldater i ”fredens armé”. ”In the service of peace”. Låt oss komma ihåg, att man inte kan kämpa för freden och samtidigt gå och bära hat i sitt hjärta – vare sig det är till en kamrat, en chef, en viss grupp eller en ras. För freden börjar ju därinne i hjärtat! Det är där som det måste ske en förändring! Det är där det måste växa fram något nytt! Det är där kampen skall föras mot grundorsakerna till alla konflikter – mot själviskhet, avundsjuka, begär, småaktighet och hat. I den kampen har vi alla att ta del!

I fredens tjänst! Människor i ovänskap har i grunden samma orsak som nationer i krig. Kriget är bara ett symptom på ondskan som finns i våra egna hjärtan! Freden grundlägges då hjärtat förvandlas! Detta gäller i äktenskapet, i kamratkretsen, inom kompaniet, lika väl som ute i världen! Det är bara dimensionerna, som är olika! Statsmän, som ärligt räcker varandra handen till försoning, blir fredsstiftare mellan nationer. De skapar fred på jorden!

En sak vill jag tillägga. Freden består inte av sig själv! Man får den inte gratis! För den måste man kämpa! Folk tror att det bara är när landet är i krig, som man måste göra sitt yttersta, Det är fel! Vi måste kämpa lika hårt för att bevara freden. Vi måste vara beredda att offra livet även för freden! Vi måste kunna handla med samma beslutsamhet, kraft och mod för freden som i kriget. Det är därför vi är här. ”In the service of peace”. För att tjäna freden. För att – om det gäller – med vapnen i hand kämpa för freden! Om vi inte utvecklar samma offervilja och beslutsamhet i kampen för freden, så kan det gå för oss, som man sade om segrarmakterna efter första världskriget: Du vann kriget – men förlorade freden!

Att önska fred är i dag inte nog. Att hålla tal om den inte heller. Att förhandla om fred är inte nog. Vi måste skapa förutsättningar för den och kämpa för den – först i våra egna liv, i våra egna hem, i våra egna nationer. Sedan kan vi kanske ge den vidare till nationernas stora familj.

Vi måste låta honom, som är Fridsfursten, diktera fredsprogrammet i vårt eget hjärta. Freden börjar paradoxalt nog för vi förklarar krig mot det onda. Det kriget kan vi inte föra framgångsrikt på egen hand. Det är där Gud kommer in i bilden.

Lennart Sydhoff skulle i enlighet med innebörden i ovan citerade korum, även fortsätta sin kamp för fred och säkerhet under sin tjänstgöring i den svenska församlingen i Johannesburg 1962-1970. Det var en svår tid, vilket bland annat framgår av nedanstående referat ur Tor Sällström, Sweden and National Liberation in Southern Africa Volume I: Formation of a Popular Opinion (1950 –1970). Nordiska Afrikainstitutet, Uppsala 1999 (sidan 223):

Den allmänna bilden av politiskt progressiva svenska kyrkor var i själva Sydafrika starkt motsagd av den svenska lutherska församlingen i Johannesburg. Så sent som 1965, fanns det en massiv opposition från medlemmarna i den svenska församlingen i Johannesburg – de flesta av dem svenska medborgare bosatta i Sydafrika – mot ens idén att bjuda in en svart representant att ta upp frågan om "kristna och rasfrågan". Pastor Sydhoff hade lagt fram detta modesta förslag. Vid ett möte med det svenska sändebudet i Sydafrika, Hugo Tamm [sändebud i Pretoria 1964-1966], motsatte sig dock majoriteten av kyrkorådet förslaget som de ansåg vara en "inblandning i Sydafrikas inrikespolitik" och "en utmaning för landets lagar", och förkastade förslaget som betraktades som en skymf mot "den allmänna opinionen, som är emot ’blandade’ möten". Sydhoffs förslag röstades ned och det beslutades att arrangera ett möte i ämnet i den Svenska kyrkan i Johannesburg, men utan en svart talare (Protokoll fört vid sammanträde med kyrkorådet i svenska församlingen i Johannesburg den 15 augusti 1965).