Ett ofta uppskattat inslag under tjänstgöring i internationella fredsinsatser är de små utflykter som brukar arrangeras till lokala sevärdheter. De brukar utöver ökad kunskap om den lokala kulturen och historien erbjuda ett efterlängtat avbrott i den ofta monotona, kanske stressfulla och ibland riskfulla tjänstgöringen. Under Gazabataljonerna på 50-talet brukade en av dessa utflykter gå till klostret St Katherine.

Bertil Cornelius tjänstgjorde vid den andra Gazabataljonen i slutet av 1957 och i början av 1958. I januari 1958 följer Bertil med på en sådan resa till klostret. Här följer några utdrag från hans egna nedskrivna minnen av den resan, en resa som dock skall visa sig erbjuda både hänförelse och lite äventyr.

Klockan 0300 den 29 januari om morgonen gick reveljen för oss 26 som skulle på ”utflykt”. Kaffe och smörgås serverades i matsalen. Klockan 0400 var vi klara för avfärd. Vi färdades i två fordon, en stor Bedford lastbil samt en ¾ ton jeep-truck som framfördes av mig själv. Som jag ej tidigare ej åkt denna väg körde jag som nummer två. I förarhytten hade jag sällskap av bataljonspastorn, Haslew, samt chefen för utflykten löjtnant Ingvar. Det var kolsvart vid starten och vägen gick härifrån rakt upp bland bergen. Bra väg asfalterad fast här och där bombskadad och sprängd. Denna goda väg varade i 11 mil tills vi kom till byn El Ter vid Suezviken. Härifrån och ytterligare 11 mil följde vägen ömsom Suezviken och ömsom i en lång dal. Då och då såg man en båtlanterna blinka på viken. I och med El Ter så försvann den goda vägen. Miltals fick man köra på sidan av vägen för att överhuvudtaget kunna komma fram. Stora hål i vägen och bara sand och åter sand. Hade vi ej haft bilar försedda med fyrhjulsdrift och lågväxel hade vi knappast kunnat taga oss fram. (Denna väg är Sinais huvudväg till Suez och Cairo.) Mörkret gjorde inte körningen lättare. Omkring kl 6 började det ljusna och då var det även tid att taga av på en annan väg som ledde rakt in bland bergen till St Katarina.

Den fortsatta resan mot klostret är en övergång från sanddyner till berg och de passerar ett antal oaser. Efter att ha tjänstgjort oavbrutet i flera veckor vid patrullbasen i Sharm el Sheik var Bertil ganska trött på ökensanden och oasernas grönska var en efterlängtad syn. Längs vägen stöter de också på ett stort antal egyptiska militärlastbilar varav en har kört ner i diket och en officer har brutit ett ben. De försöker hjälpa till på olycksplatsen men med sina begränsade resurser kan de inte erbjuda mycket till hjälp och resan går vidare.

Klockan halv tolv när vi svängde om hörnet på en bergsknalle fick vi syn på klostret. Det ligger djupt nere i en dal omgivet av höga bergstoppar väl skyddat mot väder och vind samt objudna gäster. Från vägen (den så kallade vägen) ser man ej mycket på grund av de höga murarna som omger klostret. Det ligger mycket vackert och vid framsidan växer en hel del höga ”mycket” gröna träd. Form liknande enar fast mycket större. Tydligen hade man siktat oss från klostret tidigt för mycket folk hade samlats vid ankomst. Främst father Nikoros som i klostret är vad jag skulle vilja kalla något av allt i allo. Bland annat tar han hand om alla gäster, sköter elverket samt förevisar klostret. De tio munkar som finns i klostret befattar sig ej med dylikt arbete. Då vi lastat ur fick vi gå in i klostret genom en liten smal gång och vi blev visade till våra rum. Klostret driver en relativt stor hotel-rörelse för pilgrimer och turister. Ett tjugotal rum är inredda. Efter det att vi tvättat oss (7 timmars bilfärd i öknen hade medfört millimetertjockt lager av sand i ansikte och på händer) serverades lunch.

Eftermiddagen erbjuder rundvandring i klostret, som sägs härstamma från omkring år 561. Klostret visar upp fantastiska rum med de ena föremålet mer fantastiskt än det andra. Till och med Bertil, som säger sig inte förstå sig mycket på ”dylikt”, blir hänförd av den unika mosaiken i kyrkans bakre rum. Platsen för klostret sägs också ligga på den plats där Moses fick höra Guds röst och den brinnande busken ska ha växt här. Utanför kapellet växer också en buske som förevisas som den omtalade busken, men Bertil anar att den är planterad i efterhand. Bredvid kapellet finns en moské som är byggd på 1000-talet.
Efter rundvandringen deltar gruppen i en mässa i kyrkan, intar en gemensam middag och redan halv åtta slocknar alla i sina sängar. Nästa dag avgår en tur upp längs en serpentinväg upp på berget där Moses skall ha hört Guds röst och mottagit lagen och gruppens egen bataljonspastor håller en mässa. Efter turen upp på bergstoppen är det dags för hemfärd.  

Nu gick det utför så det gick litet fortare. Efter 15 mil blev det dock mörkt. (vi fick faktiskt vara med om en hagelskur på vägen också.) Nu måste jag säga att jag hade otur. Alldeles innan El Ter när vi passerat ett stort hål i vägen säger löjtnant Ingvar: ”Ja, det var skönt att vi passerat det sista hålet se om hörnet här har vi asfalten.” Jag ökade naturligtvis litet på farten och bakom kröken i mörkret dyker det största hålet under hela vägen upp. Rakt i far vi men med hjälp av fyrhjulsdrift och lågväxel tar jag mig upp. En ordentlig smäll blev det dock. Jag har ej åkt mer än ett par hundra meter förän passagerarna på flaket knackar i taket och skriker att jag skall stanna. Jag gör så och får reda på att jag tappat en ”en liten låda”. Löjtnant Ingvar springer tillbaka några hundra meter och skriker till mig att stänga av motorn. Jag frågar varför? Jo för här ligger bensintanken. Sem tur var så hade vi kört först så efter ett par minuter kom vår lastbil. Resultatet blev att jag fick bogseras i 11 mil med endast ett par meter vire. Utan ordentligt lyse samt dåliga bromsar. Att lastbilen höll närmare 65 km/tim gjorde ej saken bättre särskilt när vi kom upp bland bergen just innan Sharm. Vi lyckades dock komma hem helskinnade.