De första valobservatörerna

- UNTAG i Namibia 1989 -

I februari 1989, fick Ann-Charlotte Åkerblom och Tord Drugge boende i Luleå möjlighet att ansöka till Sida som valövervakare för FN i Namibia. På grund av politiska oroligheter i landet flyttades valdatum fram till 7-11 november 1989. Totalt hade 164 personer kallats till språktest och intervju hos Sida i Stockholm. I augusti  samma år blev det klart att Åkerblom och Drugge, tillsammans med 38 andra valövervakare (varav 10 kvinnor) från olika delar av Sverige blivit antagna att genomföra uppdraget under perioden 27 oktober-18 november 1989.

Sedan april 1989 utstationerade Sverige även civilpoliser till insatsen, en numerär som uppgick till 100 personer innan årets slut. Försvarsmakten hade även de förberett utsändande av militära fredsbevarande förband till insatsen. På grund av Sveriges tydliga ställningstagande mot den Sydafrikanska apartheidregimen, lade dock Sydafrika i sista stund in sitt veto mot att låta Sverige bidra militärt.

United Nations Transition Assistance Group (UNTAG) beskrivs som en av FN:s största insatser i sitt slag, men också som en av de mest framgångsrika. Insatsen har sin utgångspunkt i FN:s säkerhetsrådsresolution 435 från 1978 med målsättningen att säkerställa grunden till ett oberoende Namibia genom fria och rättvisa val. Valet innebar en historisk vändpunkt för Namibia som därmed blev självständigt och fritt från apartheidregimens styre. Insatsen leddes av FN:s generalsekreterares särskilda sändebud, vid den tiden Martti Ahtisaari.

UNTAG-insatsen innebar början på Sveriges deltagande i  det som idag kallas internationell valobservation. Under 1990-talet fortsatte Sverige genom Sida att på liknande sätt stödja fredsbevarande insatser – främst genom FN - med valövervakning runtom i världen bl a. i Kambodja, Tanzania, Sydafrika, Eritrea, och Uganda. Sedan mitten av 1990-talet deltar Sverige i renodlade valobservationsinsatser genomförda av OSSE/ODIHR, EU, och vid enstaka tillfällen även i insatser ledda av Organization of American States (OAS) och The Carter Center (TCC). I januari 2016 övertog FBA ansvaret från Sida att sekundera, förbereda, och utbilda svenska valobservatörer samt statistiker till valinsatser genomförda av dessa organisationer.

Ann-Charlotte Åkerblom berättar i sin dagbok om förberedelserna i Sverige och utresan till Namibia:

“27 oktober 1989: Efter utbildning på Sidas skola i Uppsala 5 dagar i september och på Försvarets FN-skola i Almnäs, Södertälje i 3 dagar, var det så dags att åka iväg till Namibia. Tidigt upp, snabb dusch på logementet, och ut till den väntande bussen redan kl. 05.00. Packningen var lastad kvällen före på en lastbil. Frukost på Arlandas personalmatsal och så iväg med ordinarie SAS-plan till Amsterdam, där vi fördrev några timmar med shopping och allmän väntan. Vi mötte den norska truppen och lärde känna några av dem redan på flygplatsen. När vi skulle iväg med Martin Air i ett av FN chartrat plan fanns det valövervakare även från Danmark, Finland, Schweiz och Västtyskland. Vid mellanlandningen i Lagos i Nigeria, 26 grader skön värme mitt på natten, klev deras valövervakare på under applåder. Samma sak i Brazzaville i Kongo, där vår Airbus nu var fylld till sista plats.”

FN-skolan i Almnäs. Foto: Gunder Söderbäck och Stellan Bäcklund.

Åkerblom forsätter i sin dagbok om mottagandet i insatsen:

“28 oktober 1989: Slutligen var vi så framme i Windhoek, Namibias huvudstad. På flygplatsen togs vi emot av dansk FN-personal, som på ett proffsigt sätt slussade oss in i FN:s och UNTAG:s värld: fotografering där, ID-kort nästa, fältutrustning och så utdelning av traktamente för tiden i Namibia. Efter någon väntan fick vi så veta var vi skulle få vår utbildning i FN:s regi. Hälften av den svenska truppen skulle utbildas i Windhoek och den andra hälften, dit jag hörde, i Rundu i nordligaste Namibia på gränsen till Angola. På kvällen träffades vi alla på ett party hos Lena Sundh, Sveriges representant i Namibia.”

Tord Drugge intygar att resan från Almnäs till Windhoek varade i totalt 28 timmar, och att de mottogs mycket väl av insatsen vid ankomst i huvudstaden. Enligt Drugge blev det snabbt tydligt att insatsen inte ville att de skulle vara uniformerade, utan civilt klädda under hela uppdraget.

Mottagandet i Windhoek, Namibia. Foton: Stellan Bäcklund

De svenska valövervakarna var jämnt fördelade mellan nordvästra respektive nordöstra delen av landet nära gränsen mot Angola. Enligt Tord Drugge, indelades valövervakarna i stationära respektive mobila team, där de förstnämnda verkade i bebodda områden, medan de sistnämnda i avlägsna glest befolkade områden. Fortsättningsvis, berättar Drugge att utöver team leader, bestod varje team av en valövervakare, en polis, och en militär från vitt skilda länder samt en lokal tolk. Tord Drugge och Jörgen Backlund var några bland svenskarna som utsetts till team leaders. Tord ansvarade för ett stationärt team, medan Jörgen för ett mobilt.

Den svenska valövervakaren Bosse Hammarström berättar i sin dagbok om utstationeringen från Windhoek till insatsområdet i norr:

Foton: Lars Nopp, Stellan Bäcklund, och Jörgen Backlund.

“Lördag 4 november 1989: Klockan är kvart över tolv och jag sitter tillsammans med nästan hundra personer i  en kraftigt bullrande Hercules 130. Här i planet är det mest malaysier, pakistanier och svenskar. Vi flygs till en liten håla uppe i norr som heter Opuvo. Där kommer vi att träffa den sydafrikanska administrationens valfolk och utrustas med bilar, radio mm. Imorgon eller i övermorgon ska vi köra till vår “basort” som heter Ombuku. Valstationerna skall vara öppna mellan klockan 07.00 och 12.00 respektive klockan 14.00 och 19.00. Mellan och efter valförrättningarna skall allt valmaterial kontrolleras, sigill verifieras, av oss i UNTAG. Riktigt hur vi ska hinna med allt jobb, och dessutom förflytta oss i en terräng där det inte finns några vägar samt dessutom få i oss lite käk, begriper jag inte, men det ger sig nog.”

Hammarström och Drugge som var utstationerade i nordvästra delen av Namibia, berättar i sina dagböcker om första valdagen och hur valförättningen gick till:

Hammarström: “Första valdagen tisdag 7 november 1989: Upp med tuppen i tältcampingen. Vi satte genast i gång med att göra iordning valstationen under ett par träd. Döm om vår förvåning då de röstande infann sig på klockslaget 07.00. Vi var inte riktigt färdiga med allt pappersarbete, anteckning av sigillnummer, nummer på röstblankettblock m m. - allt ska ju göras dubbelt. Dels av administrationen, dels av UNTAG. Nåväl, vid halvåttatiden började det flyta. Nästan alla röstande var nomader i sin traditionella klädsel. Analfabeter dessutom, vilket innebär en något mer omständig procedur.”

Drugge: “Första valdagen, vaknade vid 5-tiden efter att ha sovit hyfsat. Dusch i den av UNTAG förnämligt iordningsställda vagnen där det även finns toalett och tvättmöjligheter. Valdagen började med sigillerandet av de olika boxarna och motsvarande protokollskrivning. Själva röstningsproceduren kom igång först vid kvart i åtta. Många Himbas insmorda med getfett och ockra passerade förbi, kvinnorna med bara bröst. Dagen gick ganska fort. Efter klockan 17.00 mattades köerna. Klockan 19.00 stängdes vallokalerna. Sigillpåsättning och protokollskrivande vidtog. Sedan förmedlades den dagliga rapporten per radio till distriktscentrat i Opuwo.”

Valförättning i nordvästra Namibia. Foto: Lars Nopp, Stellan Bäcklund, och Jörgen Backlund.

Hammarström: “De röstande skall infinna sig med registreringskort samt ID-kort. Om något eller båda av dessa dokument saknas ska dom ändå tillåtas rösta men på särskilt sätt. Nu kom många med röstkort men utan ID-kort av något slag. Då får de först stoppa handen i en låda i vilken det finns en lampa som reflekterar fluorescerande färg - ungefär som på en folkpark således. Därpå kollas om de står upptecknade i en lista över dubbelregistrerade personer. Eftersom många saknade ID-dokument fick vi leta reda på en person med ID-kort som kunde intyga att personen i fråga var den han/hon uppgav sig att vara. Därpå lämnar den röstande sitt registreringskort som stoppas i en särskild låda. Sedan får han/hon stoppa knogarna i en låda med den fluorescerande färgen. Så får han/hon färg på sin tumme, en stämplad valsedel med alla tio partiernas namn, förkortning och symbol på var sin rad. Så får de gå bakom en träskärm och sätta sitt tumavtryck, vika ihop röstsedeln och stoppa ner den i den gröna märkta lådan. Efter cirka två timmar hade vi avverkat hela byn, dvs. omkring femtio personer.”

“Det är inte lätt att beskriva det vi nu är med om. Försök att tänka er ett ”vanligt val” kombinerat med en militärövning för jägarsoldater plus Paris-Dakarrallyt”.

Åkerblom som var utstationerad i den mer urbana nordöstra delen av landet, återger sina intryck av den första valdagen:

”Den första valdagen! En fantastisk syn mötte oss då vi vid 06.30 tiden på morgonen kom till skolan i Shadikongoro i norra Namibia där vi skulle övervaka valet. Flera hundra människor satt i välordnade rader, unga, gamla, halta, lytta, blinda och spetälska. De flesta kvinnor i fertil ålder hade ett barn på ryggen eller vid bröstet och var dessutom ofta gravida igen”.

Genom att digitalisera svenska civila valobservatörers minnen och material från olika utlandsuppdrag, bidrar Fredsarkivet till att synliggöra och bredda perspektivet på Sveriges roll i internationella fredsbevarande processer. Detta vill vi uppmärksamma genom löpande inlägg på denna hemsida under hösten 2020 baserade på material från de första valobservatörernas personarkiv. Sofia Hedlund, med gedigen erfarenhet av FBA:s utsändandeverksamhet av valobservatörer, är särskilt ansvarig för insamlingen och tillgängliggörandet av materialet.

Om du vill dela med dig av dina minnen, historier, och/eller material från dina utlandsuppdrag i fredens och demokratins tjänst, tveka inte att skriva till fredsarkivet@fba.se eller använd kontaktformuläret på denna sida så återkommer vi till dig.