Överste waern, överfurir stålnacke och kapten cipolat

Överste Carl Jonas Waern (1915–2003) var chef för de svenska bataljonerna XII och XIV i Kongo 1961–1962. Har var även brigadchef för de svenska, indiska och irländska trupperna i södra Katanga (ONUC) 1961–1962. Under hans ledning uthärdade manskapet stora vedermödor och utmaningar. Waern var även chef för svenska FN-bataljonerna på Cypern (UNFICYP) 1964. Följande berättelse handlar om sammanflätade människoöden i Kongo, september 1961 och framåt.

Waern författade bl.a. boken Katanga. Svensk FN-trupp i Kongo 1961–62 (1980, ny upplaga 2003). Den innehållsrika boken skildrar en mängd händelser som den svenska FN-truppen upplevde. Den eskalerande krisen i Kongo undgick inte Waerns samvete. Han beskriver beslutsprocessen så här:

”Efter en tids vånda sade jag till min hustru att jag skulle förakta mig själv om jag inte försökte göra en insats för FN i Afrika. ”Då tycker jag att du skall fara”, svarade hon. Jag kände en stor lättnad och sökte tjänsten som bataljonschef vid den svenska FN-bataljonen med nummer XII, som skulle organiseras i Strängnäs våren 1961 för tjänstgöring i Kongo. Som ende sökande fick jag befattningen.” (Waern 2003, s. 12)

Ett berömt exempel i boken Katanga gäller överfurir Torsten Stålnacke (1933–2012) och hans tappra agerande i strid den 14 september 1961 i Élisabethville. Waern skriver följande:

”Stålnacke fick kulspruteeld mot sig och växlade ställning i sidled, laddade på nytt och koncentrerade sig på att rikta igen, trots den intensiva eldgivningen. Plutonen på fältet till höger om honom var illa utsatt av den andra pansarbilens kanoneld. Just när Stålnacke skulle trycka av var det som om något exploderade i munnen på honom och han kunde inte andas. Han hade träffats i nedre delen av ansiktet, bl a hade käkbenet slitits bort. Under några sekunder, berättade han senare, trodde han att han skulle dö, men han lyckades kräkas upp tungan, som hade fallit ned i luftstrupen. Han stoppade ner fingrarna i halsen och drog fram benbitar och köttslamsor så att han fick luft. Sedan tog han sitt vapen och sprang tillbaka till sina kamrater.

Han lyckades genom tecken få den ene av soldaterna att ge sig tillbaka. Den andre stod bara kvar apatisk. Stålnacke försökte förgäves får honom att bära granatgeväret. Han tog då själv vapnet och lyckades genom tecken och knuffar få med sig sin svårt chockade kamrat. De klättrade över en järnvägsbank och ett två meter högt staket. Stålnacke måste hela tiden hålla i tungan och se till att han fick med sig sin kamrat. Sjukvårdarna sprang dem till mötes från ambulansen som stod bakom ett hus. Med högsta fart fördes Stålnacke och den chockade kamraten till Röda Korssjukhuset. Strider pågick runt om sjukhuset, och de sårade måste tillryggalägga de sista hundra meterna till fots i språng utefter husväggarna. Cipolat opererade omedelbart.

När jag på kvällen besökte de sårade på sjukhuset, sade Cipolat till mig: ”Jag var ensam läkare ombord på en jagare under ett tre dagar långt sjöslag i Medelhavet under sista världskriget, och jag var läkare i det inneslutna Tobruk under ökenstriderna, men jag har aldrig haft en patient som Stålnacke!”. Jag frågade vad Cipolat menade.

Jo, Stålnacke hade lidit en stor blodförlust, när han kom springande under beskjutning till sjukhuset. Cipolat opererade honom under två timmar. När operationen var klar satte sig Stålnacke upp på operationsbordet och bad om ett handfat med vatten och två ”för att snygga till sig litet”. Cipolat och hans italienska läkarlag trodde att han var chockad, men de såg till att de begärda attiraljerna kom in. Stålnacke reste sig upp, kavlade lugnt upp skjortärmarna och tvättade av sig inför läkarnas häpna blickar. Hans otroliga mod och viljestyrka räddade inte bara honom själv utan också hans svårt chockade kamrat. Han belönades omsider med Vasamedaljen för sin insats.” (Waern 2003, s. 203–204).

Vem var då denne Cipolat? Den italienske kaptenen Giuseppe Cipolat, med thoraxkirurgi som specialitet, ledde sjukvården för FN-truppen i Kongo med största skicklighet (Waern 2003, s. 76). Waern skriver mot slutet i sin bok:

”Ett alldeles speciellt tack riktade jag i avskedets stund till doktor Cipolat, som mötte upp med hela sin familj för att säga adjö och som hade räddat så många FN-soldater och baluba genom sina skickliga ingrepp. Jag hade tidigare haft glädjen att få hänga på denna doktor, kommendörstecknet av Vasaorden, som ett svenskt tack för hans uppoffrande arbete.” (Waern 2003, s. 449).

I Fredsarkivets digitala samlingar finns ett par dokument som belyser hur det gick till när kapten Cipolat, enligt beslut i ordenskapitlet den 10 februari 1962, fick Vasaorden av överste Waern den 6 mars 1962 på den svenska campen i Kongo. Här återges överste Waerns tal. Det skall påpekas att Waern tog initiativet till att Cipolat förärades Vasaorden.

”På H. M. Konungens av Sveriges vägnar har jag äran tilldela doktor Guiseppe Cipolat Kommendörstecknet av Vasaorden. – Delar ut tecknet. –

Denna dekoration gives Eder som tack Eder uppoffrande läkargärning för att rädda sårade svenska soldater. Edert stora kunnande och brinnande vilja att hjälpa har därvid lett till enastående resultat.

Vi äro Eder stor tack skyldiga för Edra insatser.

Vi beundrar också Eder aldrig svikande humanitära inställning, som icke ensidigt söker vän eller fiende, ras eller hudfärg utan i lika mån hjälper alla.

Ni har därigenom visat Eder vara en god läkare vars pliktmedvetna inställning är ett föredöme för oss alla.

Nu svenska kamrater skall vi fyrfaldigt hurra för vår avhållne doktor. Låt kraften i vårt leve också visa att kamraterna från föregående bataljoner, våra sårade hemma i Sverige och deras anhöriga deltar i vårt tack!

Hurra – applåd”

SLUTORD

Om överste Jonas Waern kan den intresserade även läsa i följande berättelse på utlandsveteran.se: http://veteranarkiv.fba.se/lat-oss-minnas-tillsammans/. Se även Jan Lundgrens bidrag om Jonas Waern i boken Militära ledare under kalla kriget (red. B. Wennerholm och K. Zetterberg 2015).