Veterandagen

"Låt oss minnas tillsammans!"

Överste Jonas Waerns uppmaning i sina slutord till kamraterna i den 14:e bataljonen i Kongo 1962 är lika aktuella idag som för drygt 50 år sedan. Erfarenheter och minnen från de många missionerna överbryggar generationer av veteraner. Arbetsuppgifter, kamratskap, glädje, ilska och längtan efter familjen är saker som förenar. Förståelsen för varandra finns redan från början. För någon som inte deltagit i en mission kan det dock av förklarliga skäl vara svårt att förstå och kunna sätta sig in i veteranernas gemenskap. Lika svårt som det är att förstå, lika svårt kan det vara att förklara.

Överste Jonas Waerns målande slutord nedan kan fungera som en brygga mellan veteraner, anhöriga och de som är intresserade men som saknar erfarenhet. Med förståelse ökar möjligheterna att minnas tillsammans.

"När jag funderar en stund över vilka slutord jag skall skriva till Er, märker jag hur många minnen vi ha gemensamt. Tunga minnen och glada minnen.

Låt oss minnas tillsammans!

Ni kom ner bleka av vintermörkret, mitt under pågående strid. Motståndarnas granatkastareld och öronpinande skott från FN-karbiner blev Er välkomstsalut.

Rekordregn, de värsta i Katangas historia, sköljde oavbrutet över Er i takt med fiendens eld.

Väntan under mörka nätter... Så plötsligt de äckliga, dova dunsarna från granatkastarnas pjäsplatser. Så småningom viner det i luften och bröstkorgen kramas av tunga granatkastarnas brisader. Ett rop: "Var det någon som blev träffad?". Samma oroliga fråga varje gång.

Så flyktinglägret, vårt kokande människohav, som aldrig är sig likt från stund till stund. Rykten, bråk, kvinnor i vattenkö, barn som skrattar och vinkar - en obeskrivligt levande röra av mänsklighet. Lukten från träkolsmilorna på kvällarna. Röken som ligger i blåvita slöjor runt lägret i skymningen. Allt detta är vårt och finns kvar som dyrbara minnen. 

För Ert arbete med allt detta kan inga stora ord förslå. Jag säger Er därför bara ett Tack! Ni förstår mig nog ändå. 

Tack också för Ert goda humör, Era skratt, Er sång och musik. 

Nu går vi tillsammans över i dur. Vi drar undan ridån och ser framåt mot ett annat land. Det doftar av vår, av gräs och av åkerjord. Obeskrivligt klara färger tävla med varandra, varhelst Ni ser. 

Tänk nu, i detta vackra land har vi vår rätt att bo, någonstans där borta ligger vårt hem där vänlighet och leenden väntar på att möta oss.

Det är vårt land, landet som vi nu skall fara till. 

Där och överallt i världen önskar jag Er LYCKA TILL!

-Jonas Waern"