Minolyckan

Kjell anlände till Abu Suweir i Egypten den 3 december 1956 och deltog i den 330 man starka svenska trupp som skulle övervaka stilleståndet efter den s k Suezkrisen. Truppen, som utgjorde bataljon UNEF 01 (1G) och vars uppdrag varade mellan december 1956 och maj 1957, fick utstå hårda prov och som följd därav även många dyrköpta lärdomar. Erfarenheter från liknande insatser fanns inte att ta del av. Den fredsbevarande insats av liknande karaktär som svenska trupper deltagit i tidigare var i Schleswig-Holstein 1849-1850, d v s drygt 100 år tidigare. Kjell och hans kamrater röjde därmed på många sätt vägen för kommande missioner genom sina erfarenheter från UNEF 01, eller bataljon 1G som den också kom att kallas. En händelse som satte djupa spår i honom själv var den minolycka som han och hans tre kamrater var med om den 4 januari 1957. Kjell skriver torrt i sin dagbok samma datum:

”For ut till el-Ballah för att bygga tråd å vår blivande förläggning i Carnak Camp. Under rekognosering körde vi på en stridsvagnsmina. Furir Enqvist miste ena underbenet och Magnesved skadade sig i bröstet. Jag fick ett splitter i pannan, en obetydlighet. Bilen blev en skrothög.”

Kjell beskriver händelsen i sina nedtecknade minnen:

Den 4:e januari fick vi – en grupp på 4 man – order att rekognoscera för vår blivande förläggning i Carnac Camp. Vi använde en ”sugga”. Under rekognosceringen körde vi på en stridsvagnsmina med höger framhjul. (Tjeckisk plastmina m/54 med 7 kg trotyl). Minan låg i ett stort minfält som ingen av oss hade kännedom om! Det visade sig senare att vi kört långt in i minfältet innan vi körde på. Furir Göte Enquist som satt höger fram blev allvarligt skadad, Uno Magnesved som körde och jag som satt höger bak blev lindrigt skadade. Den ende oskadade var Stig Brehmer. Den tunga Volvo-bilen gjorde ett tiometerssprång och vid landningen gick alla dörrar upp och vi kastades ut i ökensanden. Genast förstod vi att Göte var allvarligt skadad – hela hans högra underben var borta. Vi insåg – naturligtvis – att vi var inne i ett minfält. Men Göte måste under snabb vård och vi beslutade gemensamt att Stig stannar hos Göte, efter vi alla hjälpt till att lägga ett hårt tryckförband. Jag och Uno skulle hämta hjälp. Den språngmarschen glömmer vi nog aldrig. Vi sprang, bägge blödande från sår i ansikte och bröst, med stor lucka och undvek alla ”konstiga” saker på marken. Vi lyckades ta oss ur minfältet – på bortre sidan avgränsat med staket (som var borttaget – stulet – på den sidan vi körde in). Vår belägenhet hade dock redan observerats från högkvarteret så vi mötte en DaNo-ambulans (dansk-norsk) tämligen omgående. Ambulansmännen kunde sedan gå i våra fotspår till olycksplatsen och hämta Göte. Vi fick våra skador omsedda i ambulansen och kunde senare hjälpa till med att hålla tryckförbandet på Göte igång i ambulansen hela vägen till Port Said.  Jag hjälpte till – den 6 januari – utskriven från sjukhuset, vid minröjningen och bärgning av det som var kvar av ”suggan”. Det visade sig vara gott om minor med många försåtmineringar med trampminor. En stor överraskning väntade oss: Radion i bilen fungerade fortfarande perfekt!

Göte fick senare en benprotes och vi träffades vid 40-årsjubileet i Stockholm 1996. Det gladde oss alla att han bibehållit sitt goda humör. Vi träffas numera flera gånger om året i samband med Veteranklubbens möten i Helsingborg.  Stig Brehmer fick i februari 1957 ”Medaljen för berömliga gärningar, femte storleken”.  Tyvärr är Stig Brehmer inte med oss idag, han gick bort redan 1990.

Göte Enquist fick – så sent som 2012, efter 55 år – en medalj av försvaret för sin livslånga skada.

Bilden: Göte Enqvist (vänster) och Kjell Jonsson (höger) återförenas på Veterandagen den 29 maj 2017, 60 år efter minolyckan.