"Hur lämnar man över ett land?"

Detta är en redogörelse som i korthet behandlar avslutningen av den svenska FN-insatsen i Kongo hösten 1963 och våren 1964. Historien är skriven av korpral Bertil Bengtsson som tjänstgjorde i den 22:a Kongobataljonen, och som blev den svenske FN-soldaten i den sista vaktpatrullen att symboliskt överlämna Kongo till Kongo. Delar av berättelsen är tidigare publicerad i tidningen Fredsbaskern.

Den 20:e bataljonen skulle egentligen ha blivit den sista svenska FN-bataljonen i Kongo. Den internationella stämningen och den som rådde i FN-högkvarteret, menade att när nu utbrytarprovinsen Katanga hade återinförlivats i Stor-Kongo och då krigsaktiviteterna i och med det hade upphört, kunde FN-insatserna avvecklas. Detta arbete blev huvuduppgifterna för bataljon 20 under tiden april-oktober 1963. Under avvecklingsinsatserna ingick i stor grad reparationer och iordningsställande av de så livsviktiga el- och vattenanläggningarna inom insatsområdet. Utöver detta ingick omfattande och krävande patrulleringar med syfte att bl. a. uppträda tillsammans med nu i FN instoppade ANC-soldater (ANC=Armée National Congolaise). Dessa tjänstgjorde framledes i FN-uniform och blå basker.

Det visade sig snart att det inte var möjligt att avveckla hela den omfattande FN-insatsen inom den avsedda tidsramen. I all hast tillställdes Sverige i november en begäran från FN att snarast möjligt ställa ännu en FN-bataljon till förfogande. Sverige gick omedelbart igång med att begära in ansökningar, men nu enbart från tidigare FN-veteraner. Genom detta ovanliga förfarande sparades det in tid och resurser då soldaterna genast kunde skickas till Kongo utan sedvanlig utbildning i Sverige.

Inryckning till den 22:a FN-bataljonen skedde i början av december vid I 14 i Linköping. Under tiden kämpade de kvarvarande soldaterna från bataljon 20, som hade valt att stanna, med att upprätthålla de allra nödvändigaste insatserna. De första kontingenterna ur den i all hast inkallade bataljon 22 lämnade Sverige Luciamorgonen den 13 december, fyra dagar efter inkallelsen. De efterföljande ur den totalt 302 man starka bataljonen, var på plats på Kaminabasen dagarna före julen 1963.

Uppdraget för bataljon 22 var detsamma som för bataljon 20, d.v.s. att avveckla FN-insatsen i Kongo. Den 25 februari kunde Kaminabasen så överlämnas, enligt historien till Belgien, som därefter omedelbart i sin tur överlämnade basen med omgivande ansvarsområde till Kongo. I vart fall så hedrades ceremonin med den svenska flaggan i fanvakten när FN-flaggan bytte plats med den kongolesiska.

Bataljonen förflyttades därefter med tåg och flyg upp till Luluabourg, där uppdraget i princip blev detsamma de kommande månaderna. Lugnet hade nu också i huvudsak sänkt sig över Kongo. Detta gällde dock inte alla områden. I de områden där det fortfarande flammade upp oroligheter hade dock FN tillgång till allas vår Stig von Bayer. Hemresan för bataljonen till Sverige planerades till början av maj månad. Därmed skulle den av FN uppsatta tidsramen planenligt kunna hållas.

Allt mer oroande nyheter gällande situationen på Cypern ställde till det rejält för en förväntad lugn avslutning för bataljon 22. På sedvanligt sätt riktades en hemställan till Sverige att bidra med FN-trupp till denna nya oroshärd. Den sista veckan i april befann sig halva styrkan i den 22:a svenska bataljonen tillsammans med en nyuppsatt bataljon från Sverige på väg till Cypern. Allt gick dock enligt den planerade tidsramen nere i Kongo. Massor med gods och materiel packades ner och skickades hem. Det var nu den första veckan i maj.

Bevakningen av campen i Luluabourg hade nu övertagits av FN-kollegorna i ANC. Kvar att vakta för den 22:a bataljonen fanns ett förrådshus som innehöll diverse materiel, bl. a. 16 st. oanvända likkistor.

Fram emot kvällen den 8 maj anmodades jag av förvaltare Nilsson, plutonchef för 1:a kompaniets 3:e pluton, att i egenskap av korpral och ställföreträdande gruppchef för 1:a grupp att ta ut ett manskap att vakta ovanstående förrådshus. Vakten skulle påbörjas kl. 18.00 och avslutas kl. 06.00 den 9 maj.

Mitt eget vaktpass var kl 04.00-06.00. Kl. 05.45 lösgjorde sig en gestalt ur mörkret. Det var plutonchefen som helt kort meddelade mig att kl. 06.00 gå över gatan där ANC-styrkan hade sin förläggning och meddela att FN:s uppdrag nu var slutfört och att vakten och ansvaret för de områden inklusive flygplatsen, som tidigare hade legat inom FN:s uppdrag, nu var Kongos.

Jag hann dessa sista minuter flyktigt tänka på de fyra år som hade förflutit sedan sommaren 1960, då FN-insatserna i Kongo drogs igång. För många av oss blev livet aldrig mer detsamma. De sista minuterna rann iväg. Kl. 06.00 stod jag där mitt på gatan. Nu var det min tur. Men vad skulle jag säga? På vilket språk? Hur lämnar man över ett land? Några trumpetsignaler med efterföljande flaggceremonier var det inte fråga om. Jag tog de sista stegen fram till dörren och bankade på, steg tillbaka och väntade. Samtidigt som dörren öppnades fick jag klart för mig vad jag skulle säga. Framför mig stod där en, liksom jag, ung korpral och väntade på vad jag skulle säga. På hemmagjord franska framförde jag så mitt budskap:

MON AMI – ONU C’EST FINI – CONGO S’IL VOUS PLAÎT

Överlämnandet bekräftades med ett handslag och åtföljdes av gemensam honnör. Sent på kvällen den 11 maj lyfte en Super Constellation-maskin med plats för 94 passagerare. Jag befann mig ombord på väg hem till Sverige. Långt senare i livet har jag förstått att mitt lilla tal vid överlämnandet skulle ha följts av orden:

ET BON CHANCE (LYCKA TILL)!

Bertil Bengtsson