HUR EN VISA RÄDDADE MITT LIV

Nedan följer en berättelse författad av veteranen korpral Per-Åke Strandin, Stockholm, som deltog i bataljon VI (april till oktober 1959), Gaza, under ledning av överste Ebbe Gyllenstierna. Den svenska fredsbevarande insatsen i Gaza pågick mellan 1956 och 1967. Under åren som Sverige deltog med fredsbevarande styrkor i området omkom 13 svenska soldater.  

Det var en fredag hösten 1959 i Gaza, Ingo hade blivit världsmästare i boxning några dagar innan och jag hade slutfört dagens id på sjätte FN-bataljonens underhållssektion. Iförd den snygga uniformen med tillhörande blå basker styrde jag stegen mot en hotellrestaurang som låg en kilometer från vår camp. På vägen dit passerade jag en egyptisk militärpostering.

Sedan några månader hade jag blivit vän till en familj El deen El Hosseini i Gaza – mor, far, två söner och tre döttrar. De senare fick jag aldrig träffa, de kikade på mig i smyg och fnittrade när jag var hemma hos familjen. Tack vare denna kontakt hade jag lärt mig lite arabiska ord och dessutom ett par visor.

Bröderna Salah och Ali hade bjudit in mig till restaurangen för en middag med show – palestinsk musik och dans. Efter en mycket trevlig kväll tyckte bröderna att jag skulle övernatta på hotellet. Timmen var sen och det rådde utegångsförbud efter 21.00 men jag ville ändå gå hem till campen. Gatubelysningen var lika med noll men jag såg campens belysning genom mörkret.

På väg tillbaka – mitt för militärposteringen – rusar plötsligt ut 5-6 beväpnade militärer. De skriker åt mig och gör tecken att lägga mig ner på gatan och riktar sina vapen mot mig. Jag kastar mig ner platt på magen. De öppna dörrarna ger ett svagt ljussken över gatan.

De fortsätter högljutt och upprört att ropa till varandra. Jag försöker ropa det arabiska "Assalamu alaikum", d.v.s. "Frid vare med dig", och pekar på min blå basker. Ingen kan engelska. Efter en kort stund kommer ett befäl ut med pistol i handen och alla vänder sig upprört mot honom. Han försöker fråga ut mig men jag förstår inte.

Liggande där på magen kommer jag på en arabisk sång som jag lärt mig av bröderna och börjar sjunga. Den heter "Ya sitt, adeyshisaah, oulili" (يا ست قولي لي قديش الساعة) och beskriver en ung man som ser en vacker flicka och frågar vad klockan är. Samtidigt håller han handen över sin egen klocka.

Jag sjunger hela visan där jag ligger på gatan med – som jag tycker – en hel armé runt omkring som hotar med osäkrade vapen. Samtidigt håller jag min högra hand på ett tydligt sätt över min armbandsklocka.

Befälet börjar förstå och ler. Resultatet blir att alla börjar skratta och hjälper mig upp. Vi klappar om varandra och befälet visar övertydligt vad klockan är.

Jag lommar sakta hem till campen, skärrad och skamsen över mitt tilltag, men nöjd att ha lärt mig en arabisk visa.

PS Salah blev kulturminister i Arafats regering, Ali chefredaktör för en dagstidning i Damaskus. DS

SLUTORD

Titeln på den ovannämnda visan är: Frun, hur mycket är klockan? Visan går: ”Frun, hur mycket är klockan? Hade jag en klocka skulle jag inte fråga. Men jag har inte en klocka.” Länk till Youtube: https://youtu.be/GZdf5AYRZZk. Fredsarkivet tackar Joel Ahlberg och tolken Said Kader för hjälp med visan och länken till Youtube. Samtliga foton ur Per-Åke Strandins arkiv.